.jpg)
Ann-Charlotte (Lotta) Granbom är socialantropolog med havsnomaderna Urak Lawoi som huvudämne. Havsnomader räknas som en av Thailands ursprungsbefolkningar.
Bilden visar Lotta vid en kabangbåt som havsnomaderna använder sig av vid gränsen till Burma.
Professor Karin Warfvinge, Lunds Universitet lät upprätta Lottas blogg från Lottas dagboksanteckningar om livet hos havsnomaderna Urak Lawoi efter tsunamikatastrofen 26 dec. 2004.
Lotta har skrivit en bok om sina fältstudier. Information finns att hämta på Lottas hemsida: www.lottagranbom.se eller www.socialantropologi.lu.se/artiklar/uraklawoi0206.php
Teckning från havsnomadernas barn i byn Sanga-U
LOTTAS berättelse
2-a Advent 9 december 2007 – Namnsdag; Anna
Jag är tillbaks på Ko Lanta igen efter 14 månaders frånvaro. Tänkte följa upp vad som har hänt med ”mina” havsnomader sedan tsunamin inträffade för tre år sedan. Har denna naturkatastrof medfört några förändringar för havsnomaderna i deras vardagsliv? Mer om detta kan den som har intresse av, senare läsa i min slutrapport om detta ”äventyr”.
Jag har sällskap av Rahim som kommer från Singapore. Han förstår och talar Urak Lawoi språk. Vi träffades för första gången för nästan fyra år sedan. Jag vill inflika att Singapores ursprungliga invånare innan Britterna koloniserade landet på 1800-talet bestod av malajer och havsnomader.
Bor i en liten bungalow på en av stränderna på Ko Lanta. Varken Rahim eller jag känner riktigt igen Ko Lanta sedan tidigare. Utvecklingen går mycket snabbt framåt.
I dag firas Boat Launching Ceremony på Ko Lanta. Arrangörer är UNDP och Chumchonthai Foundation. Målet med deras engagemang är att bevara de ursprungliga invånarnas intressen och upprätthålla ekologin på Ko Lanta. Ett par hundra long tail båtar – kallad Huatong boat färdas runt hela Ko Lanta med startskott från piren i Old Lanta Town. Havsnomader från Ko Lipe har också lockats hit för att åka båt runt ön. Varje båt som deltar i arrangemanget blir sponsrad med sex gallon bensin. Enligt vad jag förstår på de inhemska räcker inte denna bensin till hela rutten. Syftet med denna ceremoni är att fira framtidstro och utveckling på Ko Lanta tre år efter tsunamin. Någon lokal invånare uttryckte för mig att han inte kunde förstå syftet att färdas runt Ko Lanta;
– Vi är ju varken på väg någonstans eller ska fiska. Vad gör vi detta för?
En gång tidigare har Boat Launching Ceremony firats, det var året efter tsunamin. Jag var med då också.
Rahim har kommit med den utmärkta idén att för pengarna som jag fick av Landskrona Rotary klubb (då jag besökte dem hösten 2006 och berättade om mitt arbete hos havsnomaderna) ska vi köpa ris till de äldre behövande eller handikappade som inte har någon möjlighet att själva försörja sig. Detta har mottagits med stor förtjusning. Att människor kan glädjas så mycket för en säck ris.. Detta engagemang har medfört att jag får se nya hemförhållanden som jag tidigare inte visste existerade bland Urak Lawoi. I en liten bambu hydda hittade vi Halim som legat förlamad sedan tio år tillbaks. Han är utan all bekvämlighet som finns. Det finns inte ens rinnande färskvatten till byn och självklart ingen elektricitet. Hans fru sköter honom där han ligger på sin matta direkt på golvet.
I en annan hydda hittar vi Miyi. Han ramlade och föll strax innan tsunamin. Han föll så illa att han aldrig kunnat gå efter detta. Hela natten låg han utanför Saladan och skrek efter hjälp, men ingen hörde honom. Miyis fru försörjer dem idag genom att samla plastflaskor. Något som jag upptäckt har blivit en vanlig inkomstkälla efter tsunami bland äldre Urak Lawoi. Det är många år sedan Miyi såg havet senast. Han bor inte längre i närheten av havet eftersom Urak Lawoi uppmanades att flytta till byn Nai Rai för ett antal år sedan. Tidigare bodde Miyi vid Klong Dau Beach på norra Ko Lanta. Miyi och hans hustru förlorade också sitt enda barn för några år sedan. Deras 20-åriga son jobbade på ön Lipe, där han dök. Det verkar som att han fått dykarsjukan och avled.
Det här är bara ett axplock av människoöden som vi mött genom att dela ut ris. Det finns hur många historier som helst att berätta.
Jag får också vara med om mycket spännande genom att delta i Rahims arbete. Han har sedan sex år tillbaks delat ut ris till annan inhemsk fattig befolkning på Ko Lanta. Ofta brukar jag följa med Rahim på hans upptåg. De gamla är så tacksam när Rahim kommer med ris. Han är mycket populär och överallt skriker de ut Rahims namn när vi färdas fram med motorcykel på ön. Det är svårt att få ett privatliv med Rahim när vi är utanför vår bostad. Äter vi på restaurang – är vi snart omringade med lokala invånare som vill prata med Rahim.
Rahim in action...
Många människor som vi delar ut ris till bor miserabelt, medan andra får mer hjälp från sina efterkommande. Att följa Rahim i hans fotspår är som att följa den mest intressanta dokumentär film men på riktigt! Hos ett äldre par brukar vi handla ägg. Mannen är 107 år och hustrun 97 år gammal! Med pigga ögon möter gumman oss i dörröppningen.
- Vad är hemligheten med er ålder? Frågar jag dem en dag. Ge mig receptet!
Tanten svarar att de äter riktig honung varje morgon. Det är allt.
- Kan jag ta en bild på Er?
- Nej!!! Med bestämd röst förklarar gumman att man åldras i förtid om man låter fotografera sig.
- Vi har aldrig fotograferat oss!
Vi lämnar deras enkla bostad med en flaska nyslungad honung och färska ägg. Huset omgärdas med stuprännor och kärl som förvarar regnvatten. Det enda vatten som det gamla paret brukar.
Här bor 107-åringen som lever av honung och regnvatt
9 november 2007
Jag har haft en dröm. Drömmer om en grav. En öppen grav och intill ligger en annan grav. Konstig dröm. Vågar inte säga något till Rahim om drömmen, eftersom jag precis köpt mig en rosa motorcykel. Är rädd för att Rahim ska tolka drömmen så att han blir rädd för att jag köra själv. Det är inte ovanligt med motorcykelolyckor i Thailand eller på Ko Lanta.
Dagen efter i gryningen den 10-e november åker vi till Sanga-U för att återse havsnomaderna. Rahim kör min motorcykel och jag sitter på bönpallen. Vi stannar för att inhandla frukt till To Maw Sicken (den gamla medicinmannen i Sanga-U) som är den första jag tänker besöka. När vi kommer fram till hans bostad är många människor samlade i och utanför hans hus. Rahim vill inte störa, men jag tycker att vi ska höra vad som står på. Det visar sig att To Maw Sicken dött kvällen före. Strax innan han gick bort frågade han efter mig. Det blev ett konstigt återseende med havsnomaderna Urak Lawoi. Dagarna efter firades To Maw Sickens begravning. Graven var den som jag sett i drömmen, vilken låg intill en annan grav.
Med på begravningen var också To Maw Sickens äldsta son Chom som är bosatt utanför Ranong. Hans fru kommer från havsnomaderna Moken i Burma. Efter tsunamin har han suttit femton månader i fängelse eftersom han jobbade på trålare med dynamit fiske. Chom berättar att maten var fruktansvärd i fängelset och att han ägnade dagarna åt att tillverka fiskenät då han satt inne. Chom skulle gärna vilja återvända och bosätta sig i Sanga-U, Ko Lanta med sin Mokenkvinna och deras lilla barn. Men han tror att det kan bli svårt.
- Jag har ingen båt efter tsunamin. Hur skulle någon kunna veta att jag förlorade min båt, då jag satt i fängelse? Jag har heller inga pengar att bygga oss en bostad i Sanga-U och var skulle jag bygga mitt hus? Här finns inte plats till dem som redan bor här.
Medicinmannen To Maw Sicken blev änkeman redan för 45 år sedan. Då var yngsta dottern Jindi endast två år gammal. Sicken gifte aldrig om sig. På senare år bodde To Maw Sicken hos Jindi och svärsonen Ai-bock och deras två barn Eket (dotter som är 15 år) och sonen Rai, 21 år gammal. Deras hus är beläget på en vacker kulle, precis vid havet med vacker utsikt över Andaman Sea. To Maw Sickens svärson Ai-bock är från Moken stammen men bosatte sig i Sanga-U då han gifte sig med Jindi.
Land
Vi blir ofta erbjudan att köpa land av de lokala. Många vill att vi ska bosätta oss i deras närhet. På ett ställe är vi erbjudna att bygga vårt hus precis vid havet. Vi behöver inte betala för land då markägaren har sin bostad precis intill. Vi känner denna familj, både Rahim och jag, sedan många år tillbaks. De verkar vilja att vi ska slå oss ner hos dem. Vi är också givna en land bit i bergen med mycket vacker utsikt över Andaman Sea och på ett annat ställe, precis vid Saladan är vi erbjudan att köpa en Rai (drygt 1600 m2) för 80 000 Bath. Cirka 16 000 kr. Det är ett oerhört billigt pris, med tanke på att marken där numera värderas till flera miljoner Bath per Rai. Rahim är god vän med markägaren som vill att vi bosätter oss i närheten av honom. Men jag tror inte att vi kommer att investera i någon mark här. Det är inte syftet med vår resa hit.
Professor Karin Warfvinge skriver februari 2005;
Drabbade av turism och tsunami
I januari 2005 presenterade Ann-Charlotte Granbom vid Lunds universitet en uppsats i socialantropologi. I denna uppsats beskrev Ann-Charlotte sina antropologiska fältstudier om ursprungsbefolkningen Urak Lawoi i södra Thailand, bl a i Phuket och Phi Phi. Detta folk lever som ”havsnomader” eller "sjözigenarna", och räknas som en av de få jägar- och samlarfolk som fortfarande lever i Thailand.
Uppsatsen visade på problematiken kring den explosiva turistindustrin och dess påverkan på folkets livsstil. Som ursprungsbefolkning är de rankade som lägst i hierarkin och är tyvärr inte några större vinnare av turistutvecklingen i Thailand, eftersom få av dem äger land och saknar kapital att starta företag inom turismen. I stället har de fördrivits till oproduktiva och destruktiva slumområden (även med våld) då deras bostäder vid stränderna konfiskerats för hotell- och bungalowbyggen.
Denna minoritetsbefolkning glöms ofta bort då vi talar om att bästa sättet vi kan hjälpa Thailand är att återvända som turister. Medierna har koncentrerat sin information kring turismen, vilket är naturligt då vi svenskar är turisterna.
Ann-Charlotte fick någon vecka efter tsunamikatastrofen ett rop på hjälp från denna ursprungsbefolkning, som hon levt tillsammans med i 8 månader. De hade förlorat sin enda inkomstkälla, sina båtar. Ann-Charlotte startade genast en insamling till nya båtar (20.000 resp 21.200 SEK/båt, varav den senare är att föredra) och återvände till Urak Lawoi i tre månader våren 2005 för att bygga båtar, reparera bostäder och annat nödvändigt. Hösten 2005 återvände Lotta i ytterligare tre månader eftersom pengar strömmade in och behovet fortfarande var stort av hjälp.
Tsunami-teckning från havsnomadernas skola i Sanga-U.
Onsdag 28 januari 2007
Jag är hemma i Bergkvara och vill uppdatera lite kort om vad som har hänt.
Min vän Chaloai gick bort i cancer 9 September 2006. Jag hade förmånen att kunna ta farväl av henne sista veckan i augusti. Hon var mycket svag och tillbringade sista tiden på ett lasarett i Pattalung. Hennes barn Pat och Nok vakade dygnet runt de sista veckorna. Chaloai var bara skinn och ben och kunde inte äta något mot slutet. Hon försökte ändå visa sig vid gott mod, men var mycket trött. Hon har bett mig att se Pat som min egen son. Det är inte svårt att ta till sig Pat som person eftersom han har en benägenhet att alltid muntra upp sin omgivning. Även om det kan tyckas vara Pat som kan behöva den största uppmuntringen. Pat stod sin mamma Chaloai mycket nära. Det kommer att bli ett mycket stort tomrum för honom.
Chaloai med sitt barnbarn Nonkrit
Jag återvände alltså i augusti 2006 till havsnomaderna. Träffade också min vän Rahim som jag inte sett på 15 månader. Rahim var en oerhörd hjälp för mig vid mitt arbete efter tsunamin med hans lokala kännedom och språkkunskaper av thai, engelska och Urak Lawoi.
Stora förändringar höll på att ske med havsnomaderna Urak Lawoi. På många ställen höll de på att förflyttas från stränder. Bl.a. kommer medicinmannen Sicken inte att ha kvar sitt hem byggt på pålar över havet. Nästa gång vi träffas bor han en bit därifrån i ett nytt modernt hem. Vi får se hur han har det när jag återvänder dit nästa gång. Jag är inte säker på när resan blir, men hoppas på att det blir till sommaren 2007.
Söndagen den 8 januari 2006
Jag är tillbaks hemma i Bergkvara. Jag hade svårt med att skriva på min blogg sista tiden i Thailand p.g.a. att min dator spelade mig olika spratt. Dessutom blev datorn kvar i Thailand då jag återvände hem till Sverige. På diverse omvägar fraktade slutligen min kompis och dator expert Tomas Magnusson den hela vägen hem till Torsås kommun, där Bergkvara går att finna. Dessutom fixade Tomas till datorn så att jag kan skriva en avslutning från min resa hos Urak Lawoi året 2005.
Jag är tillbaks hemma i Bergkvara. Jag hade svårt med att skriva på min blogg sista tiden i Thailand p.g.a. att min dator spelade mig olika spratt. Dessutom blev datorn kvar i Thailand då jag återvände hem till Sverige. På diverse omvägar fraktade slutligen min kompis och dator expert Tomas Magnusson den hela vägen hem till Torsås kommun, där Bergkvara går att finna. Dessutom fixade Tomas till datorn så att jag kan skriva en avslutning från min resa hos Urak Lawoi året 2005.
För att sammanfatta hur min insamling till Urak Lawoi gått efter tsunamin; Tio båtar har byggts och levererats. Alla dessa båtar är komplett utrustade med båtmotor och specialtillverkade propellrar. Utöver detta har tre båtmotorer levererats och två nya tak kunna byggas på bostäder. Vid behov har jag också köpt fiskenät till olika familjer. Ett båttak har skänkts till båten Nossevo 2, där familjerna ska använda sin båt till att föra turister på utflykter. Jag har varit noga med att aldrig bidra med några kontanter, utan själv köpa in det som behövs. Ett undantag gjordes dock till den flyktingfamilj från södra Thailand som jag träffade i slutet av min vistelse, som fick 3 000 Skr. Pengar har även strömmat in till Chaloai och hennes sjukhusvård. Ett stort bidrag på 10 000 Skr. kom, som jag tidigare nämnt ifrån Peter Franzén, men även andra privatpersoner har skänkt pengar till Chaloai. Varje gång hon har tagit emot något, har hon gråtit. Mina två resor till Thailand, då jag jobbat ideellt efter tsunamin, har sponsrats av mina föräldrar och Peter Franzén. Jag har lovat en kvinna som blivit av med sina framtänder att vi ska fixa till dem åt henne. Pengar som ev. strömmar in framöver kommer således inte enbart att användas till tsunamins offer, utan till andra oförutsedda utgifter till fattig lokalbefolkning i Thailand. Ett STORT TACK till alla ER som har haft förtroende för mig som mellanhand att omfördela resurser. Utan Ert stöd hade allt arbete varit förgäves! 2005 blev ett oförutsett år för min del som skulle handla om ideellt arbete. Jag kommer framöver att försöka gå vidare med mitt eget liv också där jag inkludera att följa och dokumentera ”sjözigenarna” Urak Lawoi. När jag vet något nytt om detta kommer jag att skriva mer. TACK än en gång ska Ni alla ha! Ett Gott Nytt År önskar jag Er!
Hemma i Bergkvara julen 2005 hos mina döttrar Malin, Ebba-Lotta, Lisa och systerdotter Stephanie.
Efer Jul och Nyårsfirande och samvaro med familjen fick dessvärre min far en hjärtinfarkt på nyårsafton. Efter drygt en vecka är hans tillstånd stabilt, men inte bra. Så fort som jag har möjlighet åker jag till Lunds Universitet. Jag kommer att fira Karin Warfvinge som hjälper mig att föra in mina dagboksanteckningar och bilder på denna blogg. Ett särskilt Tack vill jag tillägna Dig Karin som kontaktade mig, strax innan jag åkte till Urak Lawoi efter tsunamin. Vi kände inte varandra, men Du hade hört talas om mitt engagemang att försöka hjälpa de nödställda efter ett telefonsamtal från Urak Lawoi, där de bad mig om hjälp. Karin föreslog att jag skulle skicka dagboksanteckningar från mitt arbete i Thailand och föra in dem på en blogg. TACK Karin för den tid som Du har lagt ner på detta arbete!
Då jag återvänder till Lund ska jag även ha ett snack med min mentor och en person som jag har stort förtroende för, nämligen Ulf Johansson-Dahre på socialantropologin i Lund, där även Johnny Persson finns som brukar ge mig god ”feedback”. Jag ska ta del av min bok om Urak Lawoi som de låtit publicera på socialantropologiska institutionen, sedan jag varit borta.
Då jag återvänder till Lund ska jag även ha ett snack med min mentor och en person som jag har stort förtroende för, nämligen Ulf Johansson-Dahre på socialantropologin i Lund, där även Johnny Persson finns som brukar ge mig god ”feedback”. Jag ska ta del av min bok om Urak Lawoi som de låtit publicera på socialantropologiska institutionen, sedan jag varit borta.
December 2005
Det var mycket som hände i december månad och jag kan inte skriva om allt, då mycket information är av känsligt material och frågor har lämnats obesvarade och fakta måste granskas. Jag mötte även på ny problematik som inte har med ”sjözigenare” att göra. Sista tiden träffade jag flera flyktingfamiljer från södra delen av Thailand. Där det inte bara är oroligt utan också har drabbats hårt av översvämningar i december månad. Per telefon pratade jag med människor i detta område som kunde berätta att vatten stigit upp till 2 meter. Jag hade tur, för jag vistades i Trang dagen innan tåg och bussar ställdes in därifrån p.g.a. regnoväder. I minibuss lämnade jag Trang åkande genom översvämmade gator. De flyktingfamiljer som jag träffat, har dock flytt innan regnet började flöda.
Det var mycket som hände i december månad och jag kan inte skriva om allt, då mycket information är av känsligt material och frågor har lämnats obesvarade och fakta måste granskas. Jag mötte även på ny problematik som inte har med ”sjözigenare” att göra. Sista tiden träffade jag flera flyktingfamiljer från södra delen av Thailand. Där det inte bara är oroligt utan också har drabbats hårt av översvämningar i december månad. Per telefon pratade jag med människor i detta område som kunde berätta att vatten stigit upp till 2 meter. Jag hade tur, för jag vistades i Trang dagen innan tåg och bussar ställdes in därifrån p.g.a. regnoväder. I minibuss lämnade jag Trang åkande genom översvämmade gator. De flyktingfamiljer som jag träffat, har dock flytt innan regnet började flöda.
Vägen hem till min bungalow är svårframkomlig
efter många veckors regn.
En av familjerna flydde med sju barn mellan 2-15 år gamla. Deras åttonde barn (en dotter på 10 år) var nödvändigt att lämnas kvar hos mormor, som inte klarar sig själv. Familjen på 9 personer har levt i en bostad på 3 1/2 x 6 meter + ett primitivt kök i åtta månader. Inget rinnande vatten eller toalett finns. Mannen berättar hur fem av deras vänner mördats i byn där de kommer ifrån. 200 personer bor i byn. Aldrig någonsin tidigare har de upplevt några problem i detta område där mannens släkt bott i över 100 år. Muslimer och Buddister har levt sida vid sida. Familjen försörjer sig på gummiodling, men menar att de inte kan gå säkra längre för att bli skjutna då de jobbar på gummiplantagen. Efter att ha träffat mannen på ett café bad jag särskilt om att få träffa hans hustru. Vi åkte således hem till deras nya ”hem”. Kvinnan undrade hur det kom sig att jag som västerlänning var intresserad av att träffa henne. Jag svarade som det var: jag tänker på Dig som kvinna och mamma. Jag har själv barn och undrar hur Du har det? Hur mår Du? Hur är det att leva på detta vis med sju barn omkring sig? Vad saknar Du mest över att behövt lämna ditt hem? Vad tänker Du om framtiden? Kvinnan började gråta. Ingen hade frågat henne någonting om hur hon mådde sedan hon kom till Ko Lanta. Det var många känslor som kom upp. Givetvis saknade hon sin dotter och mamma som hon var tvungen att lämna bakom sig. Hon saknar även bröder och systrar. Denna familj satte djupa spår i mig.
Flyktingfamilj på Ko Lanta från södra Thailand
Jag återvände till familjen ytterligare en gång några dagar innan jag återvände hem till Sverige. Barnen som lekte utanför huset var överlyckliga att se mig igen. Sprang in till sin mamma som välkomnade mig in i huset. På sedvanligt sätt, bredde hon ut en matta på golvet och vi satte oss ner för att försöka konversera. Det var inte lätt, eftersom hon inte talar thai eller engelska, endast malaj. Barnen skrattade och pratade de engelska glosor som de lärt sig i skolan. Det blev en konversation som mest handlade om diverse djur. Innan jag tog farväl av kvinnan - på traditionellt muslimskt vis, dvs. vi stryker varandras händer och stryker sedan oss själva med våra egna händer över ansiktet, gav jag henne 3000 kr som Q-märkt kvinnligt nätverk från Torsås kommun skänkt till min insamling. Det kändes mycket bra. Jag försvann därifrån innan hon hann öppna kuvertet. Det känns jobbigt när folk vill tacka. Jag vet att pengarna kommer till stor användning. Den högsta önskan föräldrarna har är att kunna skicka alla sina barn till skola. De skulle gärna skicka sina tre äldsta barn omg. om det gick, men det är omöjligt eftersom det skulle kosta ca.13 500 SEK per år och barn. Barnen behöver gå tre år vardera i skola för fullföljd utbildning. Detta skulle innebära ca.120 000 SEK totalt för tre barn. En omöjlighet för familjen i dagsläget. Barnen försöker således hålla sig sysselsatta med vad? Frågar jag mig. Inga spel eller leksaker finns i deras enkla bostad. De första sju åren är obligatoriska att gå i skolan i Thailand. Kvinnan berättar för mig att hon tycker det är konstiga regler i Thailand. Barnen får inte jobba under 18 år, då regeringen tycker att barn bör gå i skola. Samtidigt är det bara de som har råd som kan sända sina barn till högre utbildning efter de sju obligatoriska skolåren. Hon menar dessutom att korruptionen är stor i Thailand.
Vad har hänt mer?
En dag då vi var på väg hem från Chaloai på lasarettet på fastlandet till Ko Lanta stannade Pat och tog upp en lifterska som sålde lotter. Hon hoppade upp på flaket till Pats pick-up. På bilfärjan över till Ko Lanta ville Pat visa sin generösa sida för henne och köpte därför en lott. Dagarna gick och han glömde bort den där lotten. En vecka senare då vi återigen besökte Chaloai på lasarettet kom han plötsligt ihåg lotten. Köpte sig en tidning för att kolla ev. vinst. 20 000 Bath hade han vunnit (ca.4 000 SEK). Pat berättade för mig att han aldrig brukar ta några lotter! Pengarna kom väl till användning till Chaloais vård!
Pat och jag åkte ner en dag till Hue Lem Sam och frågade Mosa om han kunde få fram Kramat till Chaloai. Kramat är en slags sjögurka som är svår att få tag på. Den är oerhört läkande som medicin vid olika sjukdomar. Jag har t.o.m. hört AIDS-sjuka som ätit av denna medicin och blivit helt friska. Någon vecka senare kunde jag hämta tre Kramat från Chai i Sanga-U som han lyckats dyka och fånga. Chaloais syster Bonn och jag åkte till Medicinmannen Boden, som visade oss hur vi skulle tillreda medicin av detta ”sjöodjur”. Medicinen av två Kramat fraktades sedan till Chaloai på sjukhus. En sparade jag för att ta hem till min egen mamma i Sverige, som heller inte är helt frisk.
Vad har hänt mer?
En dag då vi var på väg hem från Chaloai på lasarettet på fastlandet till Ko Lanta stannade Pat och tog upp en lifterska som sålde lotter. Hon hoppade upp på flaket till Pats pick-up. På bilfärjan över till Ko Lanta ville Pat visa sin generösa sida för henne och köpte därför en lott. Dagarna gick och han glömde bort den där lotten. En vecka senare då vi återigen besökte Chaloai på lasarettet kom han plötsligt ihåg lotten. Köpte sig en tidning för att kolla ev. vinst. 20 000 Bath hade han vunnit (ca.4 000 SEK). Pat berättade för mig att han aldrig brukar ta några lotter! Pengarna kom väl till användning till Chaloais vård!
Pat och jag åkte ner en dag till Hue Lem Sam och frågade Mosa om han kunde få fram Kramat till Chaloai. Kramat är en slags sjögurka som är svår att få tag på. Den är oerhört läkande som medicin vid olika sjukdomar. Jag har t.o.m. hört AIDS-sjuka som ätit av denna medicin och blivit helt friska. Någon vecka senare kunde jag hämta tre Kramat från Chai i Sanga-U som han lyckats dyka och fånga. Chaloais syster Bonn och jag åkte till Medicinmannen Boden, som visade oss hur vi skulle tillreda medicin av detta ”sjöodjur”. Medicinen av två Kramat fraktades sedan till Chaloai på sjukhus. En sparade jag för att ta hem till min egen mamma i Sverige, som heller inte är helt frisk.
Nyfångad Kramat
Jag och Bonn tillreder medicin av Kramat till Chaloai
Medicinmannen Boden ger oss goda råd hur vi ska tillreda bra medicin av Kramat.
Jag har haft besök av skådespelare Willie Andreason, som bl.a. varit med i filmen Masdjävlar och i TV-serien Varuhuset. Han har tidigare varit i kontakt med mig i Sverige och ville göra ett studiebesök hos ”mina sjözigenare”. Det blev en guidad tur kring ön som följdes av trevliga samtal. Dessutom invigde han en av Pats nybyggda bungalow som första gäst.
Skådespelare Willie Andreason
Jag vill också passa på att nämna två oerhört fantastiska människor som frivilligt på sin semester hjälpt Pat att bygga upp sin nya resot med fyra bungalows, nämligen Andreas Ågren med sin norska flickvän Charlotte. De träffade Pat på sin semester i Thailand. Tog in på resorten intill Pats för att bli kvar och hjälpa honom att bygga upp hans nya bungalows! De inte bara bidrog fysiskt med att gräva och svettas och jobba under sin långsemester. De hjälpte även Pat att finansiera bitar av projektet innan de återvände hem till Norge igen!
Båtarna Malin och Sha-ba (döpta efter två av mina döttrar) har levererats. Dessutom har en familj på Ko Jum fått en ny båtmotor. De sistnämna pengarna kommer från företaget Trelleborg Rubore i Kalmar. Båtarna har finansierats med diverse stora och små bidrag från privatpersoner. Ett större bidrag kom från Andrezej Reszel från Jönköping, efter det att han sett ett TV-inslag om mig på Smålandsnytt. Pengar som fick gå till båten Sha-ba.
Båten Sha-ba färdig för leverans
Ett stort Tack till alla er som har skänkt en slant! Jag har fortfarande lite pengar kvar i insamlingen. Medvetet har jag inte gjort mig av med dessa. Eftersom jag inte är helt säker på vart de ska gå. Fyra familjer till har bett mig om en ny båt och fyra andra familjer om en ny båtmotor. Jag har inte hunnit eller rättare sagt kunnat kolla upp var och ens boende, vem som är i störst behov av det ena eller det andra. Eftersom det regnat så oerhört mycket har jag haft problem att ta mig fram. Dessutom vill jag också förhöra mig om varför de inte tidigare fått någon båt efter tsunamin? Dessutom känns det bra att ha en liten reserv om något oförhappandes skulle hända med Urak Lawoi, t.ex. att någon blir sjuk och snabbt behöver vård.
Det var allt för den här gången.
Medicinmannen Sicken har hand om Torsås Lions Båt
Fredagen den 9 december
Som säkert många av Er förstår har Chaloai inte lång tid kvar att leva. Vi har fått besked av läkare att hon endast har 3-4 månader kvar, men det kan också gå snabbare. Hon har flyttats över till lasarettet i Surathani. Inget finns att göra för henne mer än smärtlindring. I dag ska vi ta reda på hur Chaloai vill tillbringa sin sista tid. Hennes barn Pat och Nog bor hos henne på sjukhuset.
Jag vill passa på att beskriva hur jag egentligen bor. Som Ni vet har jag bott hos Chaloai sedan jag kom hit. Hon hyr en liten bungalow i djungeln, vilken har varit mycket svårtillkommen för mig att ta sig till per motorcykel på en lerig väg i detta regniga väder. Det regnar varje dag och har så gjort i stort sätt sedan jag kom hit i oktober. Chaloais bungalow ligger ostört och hon har inte många grannar där. Jag bor inte där längre då Chaloai inte är här + att det dåliga vädret har medfört att det är svårt att ta sig dit, särskilt då mörkret har lagt sig vid 19-tiden på kvällen. Jag har fobier att sova ensam på ett isolerat ställe ute i skogen med få grannar. Man kan aldrig vara säker på om elektriciteten fungerar eller inte när skymningen börjar falla och jag får påhälsning av möss och leguaner i bungalowen. Grodor tar sig lätt in i bostaden också. Eftersom jag ännu inte vant mig vid alla dessa sällskapsdjur har jag svårt att bo i Chaloais bostad då hon inte är där. Jag har därför flyttat över till Pat, som hyr ett hus på Klong Nin Beach. Här sover jag på en filt direkt på golvet eftersom Pat inte äger några sängar. En fläkt håller borta värmen nattetid, om inte elen bryts, då strömmen är mycket instabil här. Om jag på natten skulle behöva gå på toaletten möts jag av mängder av kackerlackor då jag tänder lyset. Hur kan jag bo så här, undrar säkert många där hemma? Boende i Thailand är nämligen inte särskilt dyrt att hyra här som västerlänning. Som antropolog tycker jag det känns viktigt att leva under samma förhållande som de lokala gör här nere. Hur ska jag annars få en förståelse för dem? Ni som känner mig därhemma vet vilka fruktansvärda fobier jag har för möss, småkryp och all slags ohyra och att jag älskar att stå under en varm dusch en längre tid. Här tvättar jag mig med hjälp av vatten från en tunna och ett öskar. Jag har verkligen fått lära mig att tänja på gränser, vilket har varit mycket nyttigt och lärorikt för mig de senaste åren. Varför, undrar säkert någon lever Lotta med en Thailändsk familj och inte ”sjözigenarna” Urak Lawoi? Det är nu inte så enkelt att jag endast kan vistas tillsammans med ”sjözigenare” och tro att jag förstår allting. Jag måste förstå sammanhanget och därför få inblick i alla de olika kulturer som finns här på Ko Lanta. Eftersom jag aldrig tidigare varit i Thailand innan mitt intresse för att bedriva fältstudier hos ”sjözigenare” hade jag ingen som helst inblick i Thailändsk kultur. Jag vill också nämna att jag tillbringar mycket tid tillsammans med Muslimer här och de verkar gilla mig. Jag vill påstå att jag till 100 % känner mig accepterad av dem. Så sent som för tre dagar sedan fick jag höra av en muslimsk kille, som tydligen studerat mig på avstånd i tre år, att jag är annorlunda än övriga västerlänningar. Som ett exempel sa han, har han aldrig sett mig sola i bikini på stranden. Jag brukar nämligen vara försiktig med att bada i bikini offentligt eftersom Ko Lanta består av mer än 90 % muslimer. Muslimerna verkar gilla mig av någon anledning här nere. En annan anledning kan också vara att de inte ser mig tillsammans med olika män. De vet varför jag är här nämligen för att skriva om ”sjözigenare” och inget annat. Dessutom känner många av dem till om mitt arbete efter tsunamin, vilket verkar vara uppskattat trots att det inte är hos muslimer som jag med hjälp av Ert finansiella stöd där hemma gjort någon större insats hos efter tsunamin.
Jag vill nämna att relationen mellan Urak Lawoi och Muslimer är väldigt god här på Ko Lanta. Jag har sett Urak Lawoi i onyktert tillstånd besöka muslimer i deras hem. Urak Lawoi är välkomna in och gemenskapen och skratten är många, trots stora olikheter i kultur. Muslimerna dricker inte, äter inte gris, vilket är en delikatess för Urak Lawoi och muslimerna ber fem gånger om dagen. Något inte Urak Lawoi gör. De firar sina ceremonier och offrar till sina förfäder. De muslimska kvinnorna har olika typer av huvudbonad, vilket inga kvinnor bland Urak Lawoi har om det inte är för att någon dam bär hatt då solen står i zenit. Muslimerna talar mycket väl om Urak Lawoi, vilka de ser som mycket generösa att dela med sig av det de har. En sed som verkar viktig för Muslimer att bibehålla här på Ko Lanta. Urak Lawoi å sin sida menar att de känner att de alltid får något tillbaks av Muslimerna. De behöver inte gå lottlösa. Jag har också sett muslimer besöka medicinmannen hos Urak Lawoi för goda råd och även välsigna ett nyfött litet muslimskt barn. Dessa två identiteter verkar kunna leva sida vid sida och acceptera varandras olikheter utan problem. Jag finner det mycket intressant eftersom de är så olika.
Jag vill också nämna att jag har fått kontakt med ett College här i Thailand som dokumenterar de lokalas tänkande om det förgångna och den framtida utvecklingen på Ko Lanta. Colleget ansökte om pengar från den Thailändska staten för detta projekt och fyra lokala personer här på Ko Lanta har heltidsanställts att utföra detta arbete under ett ½ års tid. En av de anställda är Urak Lawoi – den första bland dem som har tagit en akademisk examen. Jag ser detta som positivt och särskilt bra är att lokala jobbar inom projektet. Jag känner inte till något annat av de projekt som drivs här på Ko Lanta just nu efter tsunamin, där lokala är avlönade inom projekten. Jag känner endast till utomstående som fått jobb inom de olika organisationerna. Detta verkar frustrera många lokala invånare.
I går anordnade UNDP ett minne för människor att gå vidare ett år efter tsunamin. Närmare 300 long-tail båtar färdades runt Ko Lanta med början från Sanga-U på södra ön till Sriraya Pir i Old Lanta Town. Där gick startskottet efter långa tal från bl.a. ansvariga inom UNDP. Färden begicks i ösregn och vilket inte mattades av förrän efter flera timmars vistelse per båt i Andaman Sea. Vi anlände kring 11-tiden till stranden Pra-ae på norra ön. Alla var hungriga och frusna vid det här laget. Gratis mat inlindade i banan löv utdelades på stranden till båtarnas besättning. Problemet var bara att maten inte räckte till alla. Till dem som gjort den längsta båtfärden, nämligen Urak Lawoi från Sanga-U tog maten slut. Inte för att tillräckligt med mat inte var beställt, utan för att turister på stranden Pla-ae trodde att den gratis maten som gick att ta av, var ämnade även för dem. Således var maten slut innan invånarna från Sanga-U hade gått iland för att ta del av den. Färden avslutades på Klong Nin Beach. Där har dock long-tail båtar svårt att lägga till vid stranden, eftersom denna strand inte är lämplig för detta. Festligheterna fortsatte med andra lokala invånare och turister på stranden. En motorförsedd gummibåt plockade upp mig, ansvariga inom UNDP och några turister och förde oss i land. För övrigt stannade övervägande del kvar i sina båtar. Tal hölls, utomstående musiker spelade och lokal musik spelades. Jag stannade inte länge utan återvände till båten Nossevo 2, som jag färdats i och ankrat upp sida vid sida med övriga båtar som färdats från Hue Lem Sam. Vi åt och hade trevligt. Regnet hade slutat och jag hade hunnit springa hem till Pats bostad på stranden för att byta kläder. Föreslog även Chaloais väninna Yue att följa med då vi återvände per båt till Hue Lem Sam. Där väntade min motorcykel som jag tidigare färdats med dit samma morgon. Innan regnet åter började falla färdades Yue och jag per motorcykel tillbaks över bergen till Klong Nin Beach och deltog i de fortsatta festligheterna på stranden, som pågick långt in på natten.
Jag vill passa på att beskriva hur jag egentligen bor. Som Ni vet har jag bott hos Chaloai sedan jag kom hit. Hon hyr en liten bungalow i djungeln, vilken har varit mycket svårtillkommen för mig att ta sig till per motorcykel på en lerig väg i detta regniga väder. Det regnar varje dag och har så gjort i stort sätt sedan jag kom hit i oktober. Chaloais bungalow ligger ostört och hon har inte många grannar där. Jag bor inte där längre då Chaloai inte är här + att det dåliga vädret har medfört att det är svårt att ta sig dit, särskilt då mörkret har lagt sig vid 19-tiden på kvällen. Jag har fobier att sova ensam på ett isolerat ställe ute i skogen med få grannar. Man kan aldrig vara säker på om elektriciteten fungerar eller inte när skymningen börjar falla och jag får påhälsning av möss och leguaner i bungalowen. Grodor tar sig lätt in i bostaden också. Eftersom jag ännu inte vant mig vid alla dessa sällskapsdjur har jag svårt att bo i Chaloais bostad då hon inte är där. Jag har därför flyttat över till Pat, som hyr ett hus på Klong Nin Beach. Här sover jag på en filt direkt på golvet eftersom Pat inte äger några sängar. En fläkt håller borta värmen nattetid, om inte elen bryts, då strömmen är mycket instabil här. Om jag på natten skulle behöva gå på toaletten möts jag av mängder av kackerlackor då jag tänder lyset. Hur kan jag bo så här, undrar säkert många där hemma? Boende i Thailand är nämligen inte särskilt dyrt att hyra här som västerlänning. Som antropolog tycker jag det känns viktigt att leva under samma förhållande som de lokala gör här nere. Hur ska jag annars få en förståelse för dem? Ni som känner mig därhemma vet vilka fruktansvärda fobier jag har för möss, småkryp och all slags ohyra och att jag älskar att stå under en varm dusch en längre tid. Här tvättar jag mig med hjälp av vatten från en tunna och ett öskar. Jag har verkligen fått lära mig att tänja på gränser, vilket har varit mycket nyttigt och lärorikt för mig de senaste åren. Varför, undrar säkert någon lever Lotta med en Thailändsk familj och inte ”sjözigenarna” Urak Lawoi? Det är nu inte så enkelt att jag endast kan vistas tillsammans med ”sjözigenare” och tro att jag förstår allting. Jag måste förstå sammanhanget och därför få inblick i alla de olika kulturer som finns här på Ko Lanta. Eftersom jag aldrig tidigare varit i Thailand innan mitt intresse för att bedriva fältstudier hos ”sjözigenare” hade jag ingen som helst inblick i Thailändsk kultur. Jag vill också nämna att jag tillbringar mycket tid tillsammans med Muslimer här och de verkar gilla mig. Jag vill påstå att jag till 100 % känner mig accepterad av dem. Så sent som för tre dagar sedan fick jag höra av en muslimsk kille, som tydligen studerat mig på avstånd i tre år, att jag är annorlunda än övriga västerlänningar. Som ett exempel sa han, har han aldrig sett mig sola i bikini på stranden. Jag brukar nämligen vara försiktig med att bada i bikini offentligt eftersom Ko Lanta består av mer än 90 % muslimer. Muslimerna verkar gilla mig av någon anledning här nere. En annan anledning kan också vara att de inte ser mig tillsammans med olika män. De vet varför jag är här nämligen för att skriva om ”sjözigenare” och inget annat. Dessutom känner många av dem till om mitt arbete efter tsunamin, vilket verkar vara uppskattat trots att det inte är hos muslimer som jag med hjälp av Ert finansiella stöd där hemma gjort någon större insats hos efter tsunamin.
Jag vill nämna att relationen mellan Urak Lawoi och Muslimer är väldigt god här på Ko Lanta. Jag har sett Urak Lawoi i onyktert tillstånd besöka muslimer i deras hem. Urak Lawoi är välkomna in och gemenskapen och skratten är många, trots stora olikheter i kultur. Muslimerna dricker inte, äter inte gris, vilket är en delikatess för Urak Lawoi och muslimerna ber fem gånger om dagen. Något inte Urak Lawoi gör. De firar sina ceremonier och offrar till sina förfäder. De muslimska kvinnorna har olika typer av huvudbonad, vilket inga kvinnor bland Urak Lawoi har om det inte är för att någon dam bär hatt då solen står i zenit. Muslimerna talar mycket väl om Urak Lawoi, vilka de ser som mycket generösa att dela med sig av det de har. En sed som verkar viktig för Muslimer att bibehålla här på Ko Lanta. Urak Lawoi å sin sida menar att de känner att de alltid får något tillbaks av Muslimerna. De behöver inte gå lottlösa. Jag har också sett muslimer besöka medicinmannen hos Urak Lawoi för goda råd och även välsigna ett nyfött litet muslimskt barn. Dessa två identiteter verkar kunna leva sida vid sida och acceptera varandras olikheter utan problem. Jag finner det mycket intressant eftersom de är så olika.
Jag vill också nämna att jag har fått kontakt med ett College här i Thailand som dokumenterar de lokalas tänkande om det förgångna och den framtida utvecklingen på Ko Lanta. Colleget ansökte om pengar från den Thailändska staten för detta projekt och fyra lokala personer här på Ko Lanta har heltidsanställts att utföra detta arbete under ett ½ års tid. En av de anställda är Urak Lawoi – den första bland dem som har tagit en akademisk examen. Jag ser detta som positivt och särskilt bra är att lokala jobbar inom projektet. Jag känner inte till något annat av de projekt som drivs här på Ko Lanta just nu efter tsunamin, där lokala är avlönade inom projekten. Jag känner endast till utomstående som fått jobb inom de olika organisationerna. Detta verkar frustrera många lokala invånare.
I går anordnade UNDP ett minne för människor att gå vidare ett år efter tsunamin. Närmare 300 long-tail båtar färdades runt Ko Lanta med början från Sanga-U på södra ön till Sriraya Pir i Old Lanta Town. Där gick startskottet efter långa tal från bl.a. ansvariga inom UNDP. Färden begicks i ösregn och vilket inte mattades av förrän efter flera timmars vistelse per båt i Andaman Sea. Vi anlände kring 11-tiden till stranden Pra-ae på norra ön. Alla var hungriga och frusna vid det här laget. Gratis mat inlindade i banan löv utdelades på stranden till båtarnas besättning. Problemet var bara att maten inte räckte till alla. Till dem som gjort den längsta båtfärden, nämligen Urak Lawoi från Sanga-U tog maten slut. Inte för att tillräckligt med mat inte var beställt, utan för att turister på stranden Pla-ae trodde att den gratis maten som gick att ta av, var ämnade även för dem. Således var maten slut innan invånarna från Sanga-U hade gått iland för att ta del av den. Färden avslutades på Klong Nin Beach. Där har dock long-tail båtar svårt att lägga till vid stranden, eftersom denna strand inte är lämplig för detta. Festligheterna fortsatte med andra lokala invånare och turister på stranden. En motorförsedd gummibåt plockade upp mig, ansvariga inom UNDP och några turister och förde oss i land. För övrigt stannade övervägande del kvar i sina båtar. Tal hölls, utomstående musiker spelade och lokal musik spelades. Jag stannade inte länge utan återvände till båten Nossevo 2, som jag färdats i och ankrat upp sida vid sida med övriga båtar som färdats från Hue Lem Sam. Vi åt och hade trevligt. Regnet hade slutat och jag hade hunnit springa hem till Pats bostad på stranden för att byta kläder. Föreslog även Chaloais väninna Yue att följa med då vi återvände per båt till Hue Lem Sam. Där väntade min motorcykel som jag tidigare färdats med dit samma morgon. Innan regnet åter började falla färdades Yue och jag per motorcykel tillbaks över bergen till Klong Nin Beach och deltog i de fortsatta festligheterna på stranden, som pågick långt in på natten.
Söndagen den 4 december
Efter fem dygn på Krabi lasarett har vi flyttat över Chaloai till ett privat sjukhus i Pattalung. Trots ett mycket bra boende för Chaloai på Krabi lasarett kunde inte läkarna ge oss några besked om vad som är fel på Chaloai. Fem läkare har undersökt henne men den tekniska utrustningen fungerar inte på lasarettet. Chaloai berättade för mig att en av läkarna efter en undersökning till slut klappade till en av maskinerna, därför att den inte fungerade. ? Vi väntar på ny utrustning från regeringen, hade läkaren sagt. En ny fungerande utrustning som aldrig tycks komma. Eftersom läkarna på Krabi lasarett inte kunde hitta något fel på Chaloai, kopplade de bort dropp från henne och rådde henne att äta. Problemet var bara att hon efter att försökt äta några tuggor fick djävulska smärtor. Dessa smärtor är desamma då hon äter eller dricker. Chaloai börjar bli skinn och ben förutom hennes stora mage som växer och blir allt större.
På privatsjukhuset i Pattalung undersöktes hon genast genomgående. Pat och jag fick senare ett samtal med läkare. Till 99 % har hennes tidigare bröstcancer spridit sig till magen och Chaloai är i ett mycket dåligt tillstånd. Tack och lov får hon åtminstone smärtlindring på detta lasarett. Det är ett helvete att se någon lida och ha ont och inte kunna göra någonting. Dropp har kopplats på igen och en karteter. Hon ska stanna på Pattalung lasarett i fem dygn, då hon får svar på ytterligare ett prov, som tidigare tagits i Krabi. Förmodligen kommer hon därefter att förflyttas till ett större sjukhus.
Utöver detta med Chaloais sjukdom har jag hunnit med lite annat på Ko Lanta. Jag har besökt Van och Daniel och bett Van att ge regelbunden massage till dans ledaren Beeda hos Urak Lawoi. För dem som har läst min bok eller magisteruppsats, är hon omnämnd där. Beeda har börjat få problem med att gå och behöver därför behandling. Det passade perfekt eftersom Van är specialist inom detta. Jag har länge velat ge Beeda något speciellt, då hon är mycket fattig. Har varken rinnande vatten eller toalett i det skjul som hon bor i, inte så långt från Klong Dau Beach.
Har också besökt Duane Lennie som är artikelförfattare i Ko Lanta Megazine och Phuket Magazine. Han har tidigare kontaktat mig då jag varit i Sverige, eftersom han ville skriva om Urak Lawoi. Vi har således haft mail kontakt en längre tid utan at veta vem den andra är. Då vi träffades i hans hem visade det sig att vi träffats och språkats vid ett antal gånger tidigare år vid olika tillfällen, utan att vi förstått vem vederbörande är. Vi har haft intressanta samtal och han är intresserad av att anordna en föreläsning längre fram här i Thailand där jag berättar om Urak Lawoi.
För övrigt besöker jag Urak Lawoi i deras olika byar. Nederbörden är mycket stor här just nu. Det är svårt att ta sig fram och göra det man tänkt sig varje dag. Många aktiviteter med Urak Lawois blir skjutna på framtiden då vädret får styra. Bl.a. fotografering av diverse båtar eftersom jag varje gång möts av en regnskur då jag anländer till olika byar. Dock är en av de tre båtar som jag beställt färdig.
Khao Lak i december 2005
Tisdagen den 29 november
När jag återvände från Khao Lak visade det sig att Chaloais hälsotillstånd kraftigt försämrats. Hon var dålig redan innan jag åkte och hade besökt Krabi lasarett eftersom hennes mage svullnat upp till en stor ballong. När jag kom tillbaks till Ko Lanta kunde hon varken äta eller dricka eftersom hennes hårda uppsvullna mage framkallar kraftig smärta. Hon sover oroligt. Hennes barn Nog och Pat är hos henne hela tiden, liksom hennes väninna Yue. Utöver detta besöker Chaloais syskon henne så ofta de kan, då de inte jobbar. Nog är fantastisk till att vårda sin sjuka mamma. Inte nog med att hon har sin lilla son att ta hand om så är hon tillgänglig för Chaloai dygnet runt. Ger henne massage och pysslar om henne i största allmänhet. Pat som precis skrev kontrakt för några veckor sedan om att hyra nytt land för att starta en ny rörelse. Han har, kan man tycka, nog med bekymmer med att bygga upp detta då han håller på att renovera fyra bungalows och bygga en restaurang.
Chaloais bungalow dagarna innan hon lades in på lasarett. Dottern Nog sjunger buddistiska böner. Sonen Pat håller om sin mamma och barnbarnet Nonkrit sover på golvet.
Efter det att jag kom tillbaks från Khao Lak fick Chaloai läggas in på lasarettet på Ko Lanta. Pat, Yue och jag sov henne första natten. Nog bodde hos henne andra natten. Efter två nätter beslutades om en flytt till Krabi lasarett. Nu ska ni få höra ett chockartat besked för mig, som är så långt man kan tänka sig det turistvänliga Ko Lanta. Chaloai befinner sig i ett mycket svagt tillstånd. Hon ligger på dropp och syre. Hennes mage har tömts i omgångar på oklar vätska. När Pat, Yue och jag kommer till lasarettet får vi besked om att Chaloai INTE kan fraktas med ambulans till Krabi lasarett! Vi får själva ombesörja transporten dit. Jag ber att få tala med läkare. Vill ha klart besked om varför en sjuk kvinna som ligger på dropp inte kan flyttas med ambulans. Vi betalar givetvis transporten, eftersom Chaloai inte har någon sjukförsäkring. Jag får besked från, för tillfället Ko Lanta Hospitals enda tillförordnade läkare, som är mycket ung och tar emot mig med civila kläder. Sjuksköterskorna på lasarettet skulle på kurs denna dag och var därför tvungna att ta ambulansen att åka till Krabi. ? Har inte lasarettet någon annan bil att åka med, undrar jag? Jo, det visar sig att Lanta Hospital har tillgång till två bilar, en ambulans och en pickup. Eftersom de var 6 personer som skulle på kurs valde de att ta ambulansen. ? Men vad gör ni om det kommer in ett akut fall, undrar jag. Jag får besked att i så fall kontaktas ambulans från fastlandet som åker till Ko Lanta. En resa som snabbast kan gå på 1 ½ timma om den körs mycket snabbt.
Således kopplas dropp och syrgas bort från Chaloai och en spruta med antibiotika ges till henne innan hon sätts i rullstol för att rullas bort till vår bil. Vi stuvar in henne i framsätet och försöker göra det så bekvämt som möjligt för henne. Hon sitter med en plastpåse framför ansiktet och försöker kräkas upp något som hon inte har att kräkas. Chaloai säger inte ett ljud under hela resan. Den är mycket ansträngande för henne. Pat kör och i baksätet på pickupen sitter Nog, Yue och jag.
Bilen som Chaloai färdades med till sjukhus
När vi kommer fram till Krabi lasarett är det onödigt att ens försöka beskriva hennes tillstånd. Hon verkar ha använt sina sista krafter för att göra denna 2 ½ timmas bilfärd. Syrgas och dropp kopplas på. Hon läggs in på en sal med inför mina ögon oändligt många patienter. Inte nog med att det är många patienter, släktingar är också där för att vårda sina anhöriga och barn vistas i denna miljö. Ljud hörs oavbrutet från borrmaskin och sågklinga då något håller på att repareras eller renoveras i närheten. Sängen där Chaloais ska ligga i, rengörs inte ens innan hon läggs i den. Det är inte uppstädat efter förra patienten som tydligen nyligen har lämnat salen. Skräpkassar och rester av mat ligger fortfarande kvar på nattduksbordet intill Chaloais sjukhussäng. Chaloai klagar inte, men jag undrar i mitt stilla sinne hur hon ska kunna återhämta sig i denna miljö. Jag vill påpeka det är mycket smutsigt där jag befinner mig i denna sal och tänker på de sovande barn som vistas i denna miljö hos sina anhöriga. I sängen intill Chaloai kissar en dam på sig. Hennes dotter torkar upp urinen från golvet. Brevid den upptorkade urinen under sängen ligger ett barnbarn och sover på golvet. Det är inte frågan om att skura av golvet där kisset nyligen torkats upp med vatten och såpa. Hur lätt sprids inte infektioner på ett ställe som detta?
Nog och Yue förhör sig om att flytta Chaloai till ett annat rum mot betalning. Eftersom jag vistas på Krabi lasarett för två år sedan då min dotter Shaba (Ebba-Lotta) blev sjuk och var tvungen att tillbringa både jul och nyår tillsammans med mig där, visste jag att VIP-rummet där vi bott var det rum Chaloai skulle bo på. 1 800 Bath per dygn kostade rummet. Jag hade dagen innan pratat med Peter Franzén som skänkt pengar till Chaloais bröstoperation, om det var OK att använda dessa pengar till Chaloais sjukvård i stället. Det verkar nämligen inte som om det kommer att bli en transplantering av nya bröst. Vi fick tillgång till VIP-rummet framåt kvällen. När Chaloai, Pat, Nog och Yue fick se detta rum skulle Ni uppleva deras miner. De hade ingen aning om att ett sådant rum existerade på lasarettet! Chaloai började snyfta och tacka mig, men som jag sa, det är inte mig hon ska tacka utan Peter. Det var som om Chaloai fick tillbaks energi genom att bara komma in på detta rum! Rent och snyggt! Ett fantastiskt badrum, Extrabädd till anhörig. En soffgrupp att sitta i, TV och utemöbler på balkongen. Chaloai var så tacksam så. Det slutade med att vi alla stannade kvar över natten. Yue och jag delade säng, Pat sov i soffan och Nog på golvet. Chaloai kunde t.o.m. äta lite grann på kvällen och morgon efter hade trycket i magen lättat något och hon log då Yue, Pat och jag lämnade henne och Nog för att återvända till Ko Lanta.
Chaloai på sjukhus
Onsdagen den 23 november
Det är mycket som har hänt sedan sist jag skrev. Jag har varit i Malaysia och förnyat mitt uppehållstillstånd. Stannade i Hat Yai några nätter och besökte antropolog Arporn U-krit på ett av universiteten i Songkla.
Oroligheterna verkar mycket stora just nu i Yala, Pattani och Narathiwat i sydöstra delen av Thailand. Det halshuggs eller skjuts människor varje dag. Men ingenting av dessa oroligheter märks på Ko Lanta.
Jag har haft besök av Tommy och Iva Engström från Rotary i Landskrona. De var intresserade av att träffa sjözigenare. Har också haft besök av journalisterna Kerstin och Bo Porshed från Blekinge Läns Tidning. Det har blivit många guidade turer till Urak Lawoi och deras bosättningar. Kerstin och Bo fick bl.a. följa med per båt till Urak Lawoi gamla bosättning och heliga plats, Moné. Urak Lawois dansledare Beeda berättade också hur hundra års jubileet av Ko Lanta firades för några år sedan. Hon förstår inte hur man kan fira ett samhälle som om det existerat endast 100 år, då det bott människor där i flera hundra år. På besök hos Mosa i Hue Lem Sam blev Kerstin och Bo bjudna på nyfångad fisk. Det är omöjligt att lämna Hue Lem Sam utan att få något i sig att mätta magen. Även Tommy och Iva blev bjudna på tilltugg där då de var på besök.
Jag blir bjuden på mat hos familjen Musa i Hue Lem Sam
Min väninna Chaloai har legat inne på Krabi lasarett då hon inte känt sig bra den senaste tiden. Hennes mage har på kort tid svullnat upp som en stor badballong. Hon mådde inte bra då hon återvände till Ko Lanta. Hennes dotter Nog är hos henne 24 timmar om dygnet och även sonen Pat är hos henne så mycket han kan då han inte jobbar. Chaloai har också bytt bostad och hyr nu en bungalow i närheten av grottan vid Klong Nin på Ko Lanta. Det är mycket tråkigt det här med Chaloai! Hennes syskon besöker henne ofta och de har gråtit mycket sedan Chaloai återvände från Krabi lasarett, men Chaloai vill inte ha några ledsna ansikten omkring sig. Hon tycker inte att vi gör det lättare för henne att visa oss nedstämda. Hon är en mycket stark kvinna.
Jag var bjuden på en mycket trevlig middag en kväll till min thailändska väninna Van. Hon är tillsammans med Daniel som är blind och kommer från Syrien. Han skadades från granatsplitter för 20 år sedan. Hans far såg till att han kom. till Tyskland för att försöka rädda synen, vilket misslyckades. Daniel blev dock kvar i Tyskland men bor numera i Thailand då han har träffat Van. En mycket intellektuell och intressant man att prata med. Han har haft tur som har träffat Van, då hon är en mycket vårdande person. Det var många som blev förvånade över att hon blev tillsammans med Daniel eftersom han är blind. Van är en mycket omtyckt och populär person bland thai. Om det är någon kvinna jag känner som kommer till himmelen så är det Van. Hon har ett otroligt generöst och varmt hjärta. Ett schweiziskt bokförlag vill köpa Daniels historia och skriva om hans intressanta liv. Han är erbjuden 40-50.000 Euro. Han ville rådgöra med mig vad jag tyckte om detta förslag, då som han sa inte tänkte sälja sig billigt.
Kerstin och Bo Porsched från Blekinge Läns tidning
Oroligheterna verkar mycket stora just nu i Yala, Pattani och Narathiwat i sydöstra delen av Thailand. Det halshuggs eller skjuts människor varje dag. Men ingenting av dessa oroligheter märks på Ko Lanta.
Jag har haft besök av Tommy och Iva Engström från Rotary i Landskrona. De var intresserade av att träffa sjözigenare. Har också haft besök av journalisterna Kerstin och Bo Porshed från Blekinge Läns Tidning. Det har blivit många guidade turer till Urak Lawoi och deras bosättningar. Kerstin och Bo fick bl.a. följa med per båt till Urak Lawoi gamla bosättning och heliga plats, Moné. Urak Lawois dansledare Beeda berättade också hur hundra års jubileet av Ko Lanta firades för några år sedan. Hon förstår inte hur man kan fira ett samhälle som om det existerat endast 100 år, då det bott människor där i flera hundra år. På besök hos Mosa i Hue Lem Sam blev Kerstin och Bo bjudna på nyfångad fisk. Det är omöjligt att lämna Hue Lem Sam utan att få något i sig att mätta magen. Även Tommy och Iva blev bjudna på tilltugg där då de var på besök.
Jag blir bjuden på mat hos familjen Musa i Hue Lem SamMin väninna Chaloai har legat inne på Krabi lasarett då hon inte känt sig bra den senaste tiden. Hennes mage har på kort tid svullnat upp som en stor badballong. Hon mådde inte bra då hon återvände till Ko Lanta. Hennes dotter Nog är hos henne 24 timmar om dygnet och även sonen Pat är hos henne så mycket han kan då han inte jobbar. Chaloai har också bytt bostad och hyr nu en bungalow i närheten av grottan vid Klong Nin på Ko Lanta. Det är mycket tråkigt det här med Chaloai! Hennes syskon besöker henne ofta och de har gråtit mycket sedan Chaloai återvände från Krabi lasarett, men Chaloai vill inte ha några ledsna ansikten omkring sig. Hon tycker inte att vi gör det lättare för henne att visa oss nedstämda. Hon är en mycket stark kvinna.
Jag var bjuden på en mycket trevlig middag en kväll till min thailändska väninna Van. Hon är tillsammans med Daniel som är blind och kommer från Syrien. Han skadades från granatsplitter för 20 år sedan. Hans far såg till att han kom. till Tyskland för att försöka rädda synen, vilket misslyckades. Daniel blev dock kvar i Tyskland men bor numera i Thailand då han har träffat Van. En mycket intellektuell och intressant man att prata med. Han har haft tur som har träffat Van, då hon är en mycket vårdande person. Det var många som blev förvånade över att hon blev tillsammans med Daniel eftersom han är blind. Van är en mycket omtyckt och populär person bland thai. Om det är någon kvinna jag känner som kommer till himmelen så är det Van. Hon har ett otroligt generöst och varmt hjärta. Ett schweiziskt bokförlag vill köpa Daniels historia och skriva om hans intressanta liv. Han är erbjuden 40-50.000 Euro. Han ville rådgöra med mig vad jag tyckte om detta förslag, då som han sa inte tänkte sälja sig billigt.
Kerstin och Bo Porsched från Blekinge Läns tidning
Jag följde med journalisterna Kerstin och Bo till Khao Lak några dagar, då de skulle skriva reportage därifrån. Det var några mycket intressanta dagar för min del. Men jag kan inte låta bli att nämna att jag kände ett tryck i mitt bröst då vi kom fram. En mycket obehaglig känsla kom över mig. Jag har för vana att jogga varje morgon utefter stranden och sedan ta ett dopp. I Khao Lak kändes det dock mycket motbjudande med att bada och det fick i stället bli en tyst minut vid strandkanten. Man förstår vilken kraft vågen har haft då man ser den polisbåt som spolats upp några km på land. Denna båt patrullerade tillsammans med 150 poliser kring den thailändska prinsen som var i området. Alla omkom.
Många förändringar har skett i detta område efter tsunamin. Före tsunamin fanns en 7-eleven affär. Efter katastrofen finns fem butiker. 25 olika kyrkor har etablerat sig efter tsunamin. 7000 bäddar fanns före tsunamin. 1500 efter tsunamin, dock har 200 nya bäddar restaurerats. Det positiva är att avloppssystemet byggts ut. Ett fungerande avloppssystem har inte tidigare existerat. Även telenätet har blivit bättre.
Många förändringar har skett i detta område efter tsunamin. Före tsunamin fanns en 7-eleven affär. Efter katastrofen finns fem butiker. 25 olika kyrkor har etablerat sig efter tsunamin. 7000 bäddar fanns före tsunamin. 1500 efter tsunamin, dock har 200 nya bäddar restaurerats. Det positiva är att avloppssystemet byggts ut. Ett fungerande avloppssystem har inte tidigare existerat. Även telenätet har blivit bättre.
Jag får berättat för mig att alla de volontärer som kom till området och jobbade efter tsunamin inte bara var till godo. Det innebar också att många lokala gick miste om inkomst. Ett arbete som de hade fått betalt för att göra då de nu miste sina jobb inom turism. Dock medges ändå att återuppbyggnaden gått betydligt snabbare med den volontär arbetskraft från olika länder.
Sjözigenarna Moklen som bor i detta område har förflyttats 2 km från strandkanten där deras nya bosättning på 71 hus byggts upp. Hela deras förra by sveptes med i tsunamin och 40 personer försvann med vågen. Den nya byn som byggts upp är sponsrad vad jag förstår av SOS Barnbyar och Samsung. Estetiskt är deras nya bosättning mycket mer tilltalande och genomtänkt än de hus som byggs till Urak Lawoi.
Sjözigenarna Moklen som bor i detta område har förflyttats 2 km från strandkanten där deras nya bosättning på 71 hus byggts upp. Hela deras förra by sveptes med i tsunamin och 40 personer försvann med vågen. Den nya byn som byggts upp är sponsrad vad jag förstår av SOS Barnbyar och Samsung. Estetiskt är deras nya bosättning mycket mer tilltalande och genomtänkt än de hus som byggs till Urak Lawoi.
Jag vill också nämna att för tillfället håller tre long-tail båtar på att byggas för insamlade medel från er där hemma.
Båten Perstorp Lions som finns i Sanga-U
Bergkvara-båten
Nons dotter Fean (t.h) och en kompis till henne framför en balja med sjögurkor
Grillade sjögurkor
3 km från kusten har dessa eternithus byggts upp efter tsunamin till Urak Lawoi på Ko Jum
På väg till Ko Jum
Nons bostad
Non tillsammans med sin flickvän och deras lilla dotter Fean
Nons flickvän förlorade sina föräldrar och bror vid tsunamin, då de var på Phi Phi island och sålde fisk. Jag har frågat Non, varför han inte gifter sig med sin flickvän. Han har helt enkelt inte råd, då ett bröllop hos sjözigenarna innebär att alla kommer som vill vara med under denna festliga tillställning. Mat och dricka förväntas att bjudas på. Ni förstår säkert där hemma att jag inget hellre än skulle vilja ordna ett bröllop för Non. Vi får se vad framtiden har för utsikt.
Polisbåten
Havsnomaderna Moklen samspråkar på sin nya veranda
Bild på hem som inte gick förlorad i tsunamin på Ko Jum. Urak Lawoi påstår att tsunamin tog med sig markbitar på Ko Jum. Detta har jag hört på andra ställen också att strandremsan har blivit mindre efter tsunamin.
Tisdagen den 15 november
Jag vill skriva lite om hur jag har det här nere. Jag bor hos min Thailändska väninna Chaloai och hennes son Pat. Jag har tidigare skrivit om Chaloai på min blogg om hur hon så tragiskt drabbades av bröst cancer strax innan tsunamin, då hennes son Pat förlorade sin bar och sitt företag på södra Ko Lanta. Allt försvann i vågorna. I våras opererade Chaloai bort båda sina bröst. Tidigare har hon varit tvungen att överge sitt företag i Narathiwat, södra Thailand, där hon bedrivit en importfirma av byggnadsmaterial från Malaysia. Som väl känt är oroligheterna mycket stora i Narathiwat och få vågar vistas där nu då morden är många i denna oroliga del av landet. Det var anledningen till att hon flyttade till sin son Pat på Ko Lanta för att hon inte kunde stanna kvar där längre. Jag beslutade mig för att jag ville hjälpa henne med en transplantation till nya bröst då hon har mycket kvar att leva för och då det finns hjälp att få ska den hjälp kunnas ges henne. Chaloai började förstås stortjuta. Vi bokade möte på Krabi lasarett för provtagning. Fick besked om att det är förtidigt att genomföra en operation. Hon skulle återvända en månad senare för ny provtagning. Då min vän Peter Franzén fick veta att jag lovat subventionera Chaloais operation med 10 000 kr, lät han sig meddela till mig att han vill bidra med denna summa, då han vet att jag egentligen inte har mycket pengar själv. Människor är goda, mycket goda många gånger.
Chaloai lagar mat
Chaloais dotter Nog och barnbarn Nonkrit
Jag har också spenderat mycket tid hos Urak Lawoi. Fisketurer, bröllop och Loy Rua ceremoni har jag bl.a. varit på. Loy Rua ceremonin är deras största ceremoni. En båt byggs och det festas i några dagar. Sista dagen förs båten ut med mat, klippta naglar och hår från Urak Lawoi. Medicinmannen utförde en ritual i gryningen kring bl.a. mig och övriga Urak Lawoi där jag förstod att någon slags rening sker och otur förs bort från byn och människorna.
Loy Rua ceremony
Båten fördes ut långt till havs med hjälp av en long-tail båt. Där släpptes den sedan med hissade segel. Jag var imponerad hur de gamla tanterna och farbröderna Urak Lawoi spelade trummor och sjöng oavbrutet hela natten fram till gryningen!!! Min favorit tant Beeda ledde sången.
Ma Beeda leder sången m.h.a trummor
Antropolog Arporn U-krit var också med vid detta festliga tillfälle. Hon är huvudansvarig för projektet där ett etnografiskt museum ska byggas om Urak Lawoi på Ko Lanta. I projektet ingår även U-krits bror Vinai som är en mycket intressant person som jag tidigare hört talas om här i Thailand då han bl.a. varit med i röda armén för drygt 30 år sedan. Jag har även besökt den ö som han lät köpa för länge sedan ute i Andaman Sea där han låtit författare, konstnärer och andra ha en fri bas. Ön används fortfarande utan kommersiella syften. Jag har senare varit hembjuden och bott hos Vinai i Krabi, där även Arporn vistades. Vi har diskuterat mycket Urak Lawoi, då Arporn är den enda antropolog som jag riktigt kan diskutera Urak Lawoi med. Hon bedrev fältstudier hos dem på Ko Lanta på 1980-talet. Hon är intresserad av att vi samarbetar framöver i vår forskning och skulle helst vilja att vi börjar samarbeta redan nästa år. Vi kompletterar varandra bra då vi har olika utgångspunkt och behandlar olika områden om Urak Lawoi. Vi ska se hur jag kan få fram pengar till detta.
Loy Rua ceremonyBåten fördes ut långt till havs med hjälp av en long-tail båt. Där släpptes den sedan med hissade segel. Jag var imponerad hur de gamla tanterna och farbröderna Urak Lawoi spelade trummor och sjöng oavbrutet hela natten fram till gryningen!!! Min favorit tant Beeda ledde sången.
Ma Beeda leder sången m.h.a trummor
Antropolog Arporn U-krit var också med vid detta festliga tillfälle. Hon är huvudansvarig för projektet där ett etnografiskt museum ska byggas om Urak Lawoi på Ko Lanta. I projektet ingår även U-krits bror Vinai som är en mycket intressant person som jag tidigare hört talas om här i Thailand då han bl.a. varit med i röda armén för drygt 30 år sedan. Jag har även besökt den ö som han lät köpa för länge sedan ute i Andaman Sea där han låtit författare, konstnärer och andra ha en fri bas. Ön används fortfarande utan kommersiella syften. Jag har senare varit hembjuden och bott hos Vinai i Krabi, där även Arporn vistades. Vi har diskuterat mycket Urak Lawoi, då Arporn är den enda antropolog som jag riktigt kan diskutera Urak Lawoi med. Hon bedrev fältstudier hos dem på Ko Lanta på 1980-talet. Hon är intresserad av att vi samarbetar framöver i vår forskning och skulle helst vilja att vi börjar samarbeta redan nästa år. Vi kompletterar varandra bra då vi har olika utgångspunkt och behandlar olika områden om Urak Lawoi. Vi ska se hur jag kan få fram pengar till detta.
Jag har även varit ute i olika båtar som Ni där hemma varit snälla att bidra till Urak Lawoi. Nossevo 1 har familjerna i byn To Balu bestämt sig för ska användas till att ta turister på utflykter. Familjerna fortsätter att dela den andra båten för fiske som de tidigare hade och startar således ett litet turistföretag. Non, som är den enda i To Balu som kan tala engelska håller i denna affärsidé. Det är mycket att ordna med och förbereda för dem, men de verkar mycket entusiastiska över att driva sitt eget företag. Ett tak till båten håller på att byggas och inredningen i båten byggs om. Båten måste även inregistreras till att den används till detta ändamål. Det här ser jag som positivt att initiativet till idén kommer från dem själva. I stället för att någon utomstående hyr in Urak Lawoi som förare till sin long-tail båt för at köra turister på snorkeltripp där en dagslön ligger på max 200 Bath (ca. 40 kr) tjänar de nu hela summan själva. Även Nossevo 2 har kört turister på utflykt, där de fick 2 000 Bath för en dagsutflykt. Mycket roligt! Mawee som är ansvarig för Perstorp Lions båt är mycket, mycket nöjd med sina stora fångster av räkor som de fångat den senaste tiden. Mawee har tidigare haft skulder på 15 000 Bath som han lyckats betala tillbaks tack vare detta! Han är mycket glad. Beträffande båtar har situationen blivit betydligt bättre för de flesta Urak Lawoi efter tsunamin. Detta eftersom de faktiskt inte ägde sina egna båtar tidigare. I regel hade en så kallad taukey (ofta en kines) köpt dem en båt med komplett utrustning, som byttes ut mot deras tidigare traditionella båt som var utrustad med segel och åror. Villkoret var att Urak Lawoi skulle leverera all fiskefångst till taukey för att betala av skulden. Problemet var bara att ingen blev riktigt skuldfri. Båten måste repareras, bensin köpas och annan utrustning kompletteras. Taukey har dessutom hållit priserna nere på fisk. Numera är Urak Lawoi fria att leverera fisk till vem de vill och får bättre betalt för sina fångster. Urak Lawoi kan man säga har blivit fria p.g.a. följderna av denna tragiska katastrof.
Bild från byn Hue Lem Sam
Moosa och hans son Lek
Reparerar tak i To Balu
Jag har besökt ön Jum då jag var medbjuden till ett bröllop. En Urak Lawoi från Ko Lanta gifte sig med en Urak Lawoi flicka från Jum. Mycket folk var det på bröllopet. Det intressanta var att alla tre lokala kulturer från detta område, Urak Lawoi, Thai Muslimer och Thai Kineser var representerade på bröllopet. Urak Lawoi är glada för att dricka, dansa och tjoa. Muslimerna verkar lika roade i tillställningen, men ingen av dem dricker. Jag fick bo i ett av Urak Lawois nya hus som byggts upp till dem efter tsunamin. Det var många som förlorade sina bostäder i denna katastrof och 12 Urak Lawoi från Jum miste sina liv. De befann sig på Phi Phi island för att sälja fisk. Urak Lawoi på Jum är mycket fattiga. De lever i primitivare bostäder än Urak Lawoi på Ko Lanta. Därför var de överlyckliga då många av dem erbjöds nya bostäder med rinnande vatten och elektricitet med hjälp av generator några timmar per kväll. Bostäderna har byggts upp tre km. från deras ursprungliga boende. Långt från deras båtar och långt ifrån alla äger en motorcykel att ta sig dit. Men bostäderna har byggts på mark som tillhör myndigheterna. Jag får upplysning om att marken närmare deras ursprungliga bostäder är privatägd. Jag kan ändå inte låta bli att bli lite misstänksam mot denna förflyttning, då jag besökte Ko Jum för några år sedan och Urak Lawoi största oro vid det tillfället var att en pir ska byggas på Jum, så färjor kan lägga till där. Kajplatsen har i så fall planerats intill deras ursprungliga boplats och de var vid det tillfället oroade över att behöva flyttas p.g.a. dessa planer. Jag kommer att följa vad som sker framöver. Vill dock påpeka att atmosfären bland Urak Lawoi på Jum verkar mycket god.
Har också fått uppgifter om familjer som fortfarande saknar long-tail båt. Bl.a. en familj på Phi Phi och två familjer på Jum. Det finns fortfarande behov för några till på Ko Lanta. Jag har fortfarande inte bestämt mig helt för vilka som ska få nya båtar. Klart är dock att båtmotorn som Perstorp Lions skänkte utöver den kompletta båt som de tidigare bidragit till har jag gett till Po Yai Ban Lem. Han är givetvis mycket lycklig över detta och har också erbjudit mig att bo hos honom och hans familj om jag vill bo tillsammans med Urak Lawoi en längre tid.
Reparerar tak i To BaluDå jag vid ett tillfälle sov hos Urak Lawoi i byn To Balu upptäckte jag at det var ganska många hål i taket i den hydda där jag bodde. En del av de insamlade pengar som jag fått in har därför gått till nytt tak. Självklart var det uppskattat. Jag kommer också att se till att familjerna med Non i spetsen som är engagerade i att starta sitt företag med att köra turister på utflykter i sin båt, kommer att bli sponsrade till taket som de beställt till sin båt. Resten får de finansiera själva. Jag kommer fortsättningsvis enbart att finansiera en del av Urak Lawoi projekt och behov. Till exempel de som får bidrag till en båt får själva finansiera en mindre del av båten. Jag tror det känns bra från bägge sidor, att vara delaktig i sin egen uppbyggnad nu när läget lugnat ner sig och stabiliserats efter tsunamin.
To Balu
Byn To Balu
Byn To Balu
Onsdagen den 8 november
Jag är tillbaks i Thailand och på Ko Lanta igen. Det är mycket som här hänt med Urak Lawoi sedan jag var här i våras. Jag vill börja med att göra en kort sammanfattning om hur läget var hos Urak Lawoi då jag lämnade dem i våras: Jag återvände till ”sjözigenarna” Urak Lawoi i början av februari 2005, då Pon, en Urak Lawoi bosatt på Ko Lanta, ringde och bad mig om hjälp den 15 januari för att få fram pengar till nya båtar. Jag startade således omgående en insamling från vänner och bekantas bekanta. Våren 2005 jobbade jag ideellt med att bygga båtar och annat nödvändigt arbete. Jag vill påpeka att jag långt ifrån var den enda som engagerade mig i de lokalas förlust av båtar och bostäder efter katastrofen. Hjälpinsatser och uppmärksamhet var enorm från omvärlden. Jag kunde dock konstatera att viss lokalbefolkning som drabbats av katastrofen fick mycket hjälp, medan andra inte fick någon hjälp alls. Det fanns drabbade muslimer som börjat kalla sig ”sjözigenare” för att som de trodde, lättare kunna få hjälp av utomstående. Temporära tältläger hade upprättats till de nödställda. Medicinmannen Sicken, förklarade leende för mig att inom Urak Lawoi skämtade och sa de att numera bor de ”rika” i tälten, och de fattiga bor kvar i sina enkla bostäder. Då de som bodde i tält fick mycket hjälp utifrån. Jag kunde konstatera att tsunamin fört med sig många förändringar för Urak Lawoi. Jag fann kristna missionärer på plats för utdelning av matleveranser ett par gånger i veckan. För att sedan be tillsammans med Urak Lawois i deras byar. Kalendrar med Jesus-bilder kunde ses i Urak Lawoi primitiva bostäder. Något som jag tidigare aldrig hade skådat. Jag fick veta av missionärerna att en av målsättningarna var att bygga en kyrka i anslutning till Urak Lawoi.
Jag möttes även av påstående som förklarade att Urak Lawoi av myndigheter hade erbjudits nya moderna bostäder längre upp i bergen. Vad jag förstod var detta ett erbjudande, oavsett om de hade förlorat sin bostad eller inte. Många var frestade att flytta då det för dem innebar en riktig bostad för första gången och många av dem var trångbodda. Andra insåg konsekvenserna av att få långt avstånd till sina båtar, då fiske är deras huvudsakliga inkomstkälla. Jag fick också berättat för mig att hjälp till att återuppbygga de förlorade och förstörda hem endast erbjöds dem som flyttade bort från kusten. Om Urak Lawoi ville bo kvar vid sin ursprungliga plats vid stranden, fick de själva finansiera sitt bygge. Det var många oroande frågetecken som jag lämnade då jag lämnade Urak Lawoi och återvände till Sverige sista april detta år.
Pina från Jo MoléJag återvände därför i oktober 2005 för att konstatera att många hade engagerat sig i Urak Lawoi situation. Jag kunde konstatera att den ökade uppmärksamheten utifrån hade stärkt Urak Lawoi som grupp. Den oro som jag tidigare upplevt av Urak Lawoi under mitt fältarbete hos dem som har sitt boende på ofri grund och oroades för tvångsförflyttning, verkade ha försvunnit. De hade stärkts av utomstående engagemang och verkade ha bestämt sig för att ingen skulle kunna flytta dem. Ett projekt hade startats av Thai Community Foundation för att bevara Urak Lawoi intressen. De kunde konstatera att läget för Urak Lawoi inte hade varit bra innan tsunamin och inte såg det ut att bli bättre för dem efter katastrofen. I projektet samarbetar de lokala, styrande och olika organisationer. Detta samarbete är helt nytt. I projektet involveras antropologer, historiker, konstnärer, musiker, arkitekter och by ledare. UNDP (United Nation Development Project) finansierar projektet. En del av projektet, återskapandet efter tsunamin, pågår till dec. 2005.
Det jobbas aktivt för att stoppa förflyttningen av Urak Lawoi till bergen och i stället se dessa bostäder som komplement till deras tidigare bostäder och ett sätt för den yngre generationen att få tillgång till egen bostad, då många är trångbodda och saknar kapital och land att utöka sitt boende. Huvudidén med projektet är att bevara den kulturella särart som präglar Ko Lanta. Gammal miljö ska bibehållas och återskapas på den sydöstra delen av ön från Old Lanta Town och söderut. Ett liknande projekt är för sent att upprätta på den norra delen av ön, där exploateringen är långt gången sedan några år tillbaks. Ett etnografiskt museum ska byggas 2006, liksom ett Rong Ngeng musikhus, där Urak Lawoi ska ha möjlighet att lära de yngre sin kultur. Uppbyggandet och finansieringen av museet sker av utomstående i samarbete med Urak Lawoi. Museet ska från och med 2007 helt drivas i Urak Lawoi regi.
Jag har sammankallat till ett möte med Urak Lawoi ledare från södra Ko Lanta. Jag informerade dem om mitt arbete, vad jag skrivit om dem. Jag berättade även om vad jag pratar om dem på mina föredrag om dem. Om deras kultur och problem de brottas med beträffande land, kommersiellt fiske och marina nationalparker i deras territorium. Jag berättade även att en kurs i antropologi startats på Österlens Folkhögskola, där det jag skrivit om dem används som kurslitteratur och att en bok om dem har publicerats. De verkade uppskatta och vara mycket nöjda med mötet. Det framgick dock att de är mycket bekymrade över deras land situation och de hus som de tidigare blivit lovade efter tsunamin. Det verkar inte som om dessa hus kommer att byggas nu eftersom de vägrar flytta från stränderna. De är mycket bekymrade över detta då de hoppats att deras barn skulle kunna bo i dessa nya bostäder, då de är mycket trångbodda och saknar kapital att själva köpa land och bygga hus. Jag kommer att följa utvecklingen och vad som sker.
Bibelskolan
Information till byns invånare om bidragstagarna av båten
Information till byns invånare om bidragstagarna av båten
Nossevo 1
Nossevo 2
Nya inslag efter tsunamin
Fredagen den 13 maj
Jag är hemma efter att ha levererat 8 båtar, 9 båtmotorer och ett tak till en äldre dam. Flera nya donatorer har dock hört av sig till mig sedan jag kom hem.
NattfiskeHar idag besökt antropolog Arporn Urkrit på Krabi Kultur Centrum. 1989 skrev hon sin Magisteruppsats efter att gjort fältstudier hos Urak Lawoi. Mig veterligen finns det ingen som skrivit så utförligt om Urak Lawois kultur som hon har gjort. Vi hade mycket att diskutera som vanligt då vi träffas. Vi har inriktat oss på olika områden beträffande Urak Lawoi och kompletterar varandra. Framöver kommer hon även att vara ansvarig för att ett museum byggs upp om Urak Lawoi och deras kultur på Ko Lanta.
Antropolog Arporn Urkrit och jag
Har även besökt min vän Chaloai på Krabi lasarett. Hon har nu opererat bort sitt andra bröst och stannar ytterligare 2 veckor på lasarettet. Hon är mycket tacksam till dem i Sverige som skänkt henne pengar. Hon har gråtit mycket över att människor, som hon inte känner, tänker på henne.
Chaloai tillsammans med sin dotter Nog på Krabi lasarettMåndagen den 25 april
Jag tillsammans med To Maw (medicinmannen) Boden, som har huvudansvaret för båten Kalmar
Ismael med familj får en båtmotorLördagen den 23 april
Har idag firat Patat Jiri Cermoni på Klong Dau Beach. Ceremonin hölls på 2 olika gravplatser på stranden. En för byn Nai Rai och den andra för byn Klong Dau. Flera hundra ”sjözigenare” hade slutit upp.
Det är många som visar sin gästfrihet med att bjuda mig på öl och mat - speciellt öl, vilket det senaste decenniet blivit ett nytt viktigt inslag i deras kultur. Då jag gästade Nai Rai fanns det många västerlänningar på plats som bevittnade deras tillställning. De verkade mycket förvånade över ”sjözigenarnas” beteende gentemot mig då jag anlände, eftersom så många sprang upp och mötte mig. Kysste mig, köpte öl och läsk och drog med mig in i dansen.
Patat Jiri Cermoni
För att övergå till att skriva om något helt annat, har jag tidigare nämnt att brist på båtmotorer verkar vara ett stort problem. Vad jag förstår har många ”sjözigenare” fått en ny båt av någon donator - men ingen båtmotor. De har själva inga pengar att bekosta en sådan och därmed ligger många nya båtar oanvända i strandkanten. Jag är inte riktigt på det klara med varför donatorn inte sponsrat hela utrustningen. Några har sagt, att det verkar som en del sponsorer endast är ute efter publicitet för att de bidragit med ett antal båtar till dem.
Fredagen den 22 april
De senaste dagarna har jag tillbringat tillsammans med ”sjözigenarna” Kop, Kob och Non med att fiska. Vi har haft god fiskelycka. Kvinnor, barn, gamlingar - ja hela ”To Bolé”, utanför Saladan har varit livligt sysselsatt med att rensa fisk och nät då vi återvänt. Liv och rörelse i byn och en positiv atmosfär trots enkla förhållanden. Ingen el finns tillgänglig, liksom färskt sötvatten, som de får frakta till bosättningen. Men de skrattar alltid lika gott då jag kommer på besök. Båten Nossovo 1, som Lena Ovesson ombesörjt, kommer att skänkas hit, då den så småningom blir färdig nästa vecka.
De senaste dagarna har jag tillbringat tillsammans med ”sjözigenarna” Kop, Kob och Non med att fiska. Vi har haft god fiskelycka. Kvinnor, barn, gamlingar - ja hela ”To Bolé”, utanför Saladan har varit livligt sysselsatt med att rensa fisk och nät då vi återvänt. Liv och rörelse i byn och en positiv atmosfär trots enkla förhållanden. Ingen el finns tillgänglig, liksom färskt sötvatten, som de får frakta till bosättningen. Men de skrattar alltid lika gott då jag kommer på besök. Båten Nossovo 1, som Lena Ovesson ombesörjt, kommer att skänkas hit, då den så småningom blir färdig nästa vecka.
Nyfångad fisk i To Balu
Något viktigt som jag bör påpeka är att ”Uråsa Stödförband med vänner” släppt en CD till förmån för flodvågens offer. De har beslutat att skänka sitt bidrag till mitt projekt. Gruppen består av 6 personer, men utomstående musiker har även bidragit med egna låtar. Bl a spelar Anne Nilsdotter Elmberg och Peter Elmberg några av sina låtar.
Finns intresse för CDn eller att veta mer om Uråsa Stödförband, gå in på hemsida urasastodforband@hotmail.com eller kontakta Marie Stenhoff på telefon 073-99 38 370.
Finns intresse för CDn eller att veta mer om Uråsa Stödförband, gå in på hemsida urasastodforband@hotmail.com eller kontakta Marie Stenhoff på telefon 073-99 38 370.
Måndagen den 18 april
I dag då jag besökte Klong Dau för att bekräfta att båtleveransen till dem kommer att ske den 22 april, om inget oförutsett händer, fick jag till min stora förvåning veta att de inte längre behöver någon båt. Det var hit som jag tänkt att en av båtarna skulle levereras och kunna försörja 30-40 personer. Ärliga som de är, berättade de för mig att båtproblemet nu är löst. De kunde i stället ha resonerat som så att de sålt båten och behållit pengarna i stället... Då jag fick vetskap om att större oro för dem just nu, då regnperioden snar börjar, är problemet med riktigt tak över huvudet. Jag lovade dem därför att hjälpa dem med detta. Pengarna till detta finns ännu inte, men det kommer säkert att ordna sig.
Åkte vidare till Nai Rai för att leta rätt på annan behövande familj. Vilket jag hittade. Inte en, utan 3 familjer som inte äger varken land eller någon båt. Deras stora problem är att de låtit upprätta små bambuhus i ingemansland i närheten av deras heliga plats To Balu i anslutning till vattnet. Ingen vet hur länge de kan stanna kvar där. Men de har egentligen ingenstans att ta vägen, eftersom de inte äger land. Inte ens där de tidigare bodde. Detta område är nu under stark exploateringsprocess.
Hittills har dessa familjer löst sin försörjning genom att följa med (i mån av plats) andra 'sjözigenare' ut i deras båtar för att fiska. De tre familjerna blev mycket glada och överraskade över detta besked om att mina vänner i Sverige vill skänka dem en båt! Inte bara de verkade glada över beskedet, utan även de ”sjözigenare” som låtit dem följa med i sina båtar.
Familjen
Dagarna börjar bli allt varmare här på Ko Lanta. Hettan är påtaglig och gör det svårare för en skandinav att röra sig och jobba mitten på dagen. Jag börjar därför jobba tidigt på morgonen eller sent på kvällarna.
Söndagen den 17 april
Så har jag andra året i rad deltagit i Patat Jiri Cermoni i Hue Lem som enda västerlänning. Flera hundra "sjözigenare" deltog i firandet. Ceremonin går ut på att städa upp kring gravarna och hedra förfäderna. Ceremonin börjar tidigt på morgonen med att städa upp och snygga till gravarna. Sedan öppnar Medicinmannen Sicken ceremonin genom att deltagare sitter i ring kring mat som välsignas och förfäderna bjuds in att närvara vid själva måltiden. Mat offras till förfäderna vid gravarna.
Efteråt äter alla gemensamt. Frikostigt bjuder man varandra på mat. När hungern har lagt sig börjar Ramana dansen och musik. Trummor och Gong Gong spelas och sånger sjungs på 'sjözigenarnas' språk. Chang Öl och Thai whisky dricks. Det är alltid lika roligt att närvara vid varje ceremoni och känns alltmer avslappnat för min del eftersom jag känner allt fler och fler.
Söndagen den 17 april
Så har jag andra året i rad deltagit i Patat Jiri Cermoni i Hue Lem som enda västerlänning. Flera hundra "sjözigenare" deltog i firandet. Ceremonin går ut på att städa upp kring gravarna och hedra förfäderna. Ceremonin börjar tidigt på morgonen med att städa upp och snygga till gravarna. Sedan öppnar Medicinmannen Sicken ceremonin genom att deltagare sitter i ring kring mat som välsignas och förfäderna bjuds in att närvara vid själva måltiden. Mat offras till förfäderna vid gravarna.
Efteråt äter alla gemensamt. Frikostigt bjuder man varandra på mat. När hungern har lagt sig börjar Ramana dansen och musik. Trummor och Gong Gong spelas och sånger sjungs på 'sjözigenarnas' språk. Chang Öl och Thai whisky dricks. Det är alltid lika roligt att närvara vid varje ceremoni och känns alltmer avslappnat för min del eftersom jag känner allt fler och fler.
Måndagen den 11 april
Det blev aldrig Ko Jum. Min tolk blev plötsligt upptagen. Fick veta att en vän dött i trafikolycka i Hat Yai och ville därför åka dit. Jag ändrade därför färdriktning och åkte till Krabi. Kontaktade Nog, som jag tidigare skrivit om, som överlevde tsunamin på Phi Phi Island. Jag har ju tidigare varit där och efterlyst henne och fick besked om att hon överlevt och flyttat till Krabi. Hon berättade för mig hur hennes man lyckats slå hål i taket och lyfta upp två av deras små pojkar där han tillsammans med dem tagit sig i säkerhet. Nog hade med hjälp av silverarmband kedjat fast sig i en husstolpe. Deras tredje son hade svepts med i vattenmassorna. Lyckligtvis hade han senare återfunnits då andra människor hade räddat honom. Hon berättade hemska historier bl a om en havande kvinna som fått en stolpe i magen och förlorat sitt huvud... Nog verkade uppenbart fortfarande märkt av tragedin efter tsunamin. Trots att hon själv inte förlorat sin familj. Hennes man, som är barnfödd på Phi Phi hade däremot förlorat två familjemedlemmar.
Jag besökte även Mark Ossendryver. Jag nämnde honom i början av min vistelse, då jag träffade honom tillsammans med sångaren Pi Choy. Mark från Sydafrika är journalist och fotograf och hjälper dem med markandsföringen i bandet. Jag spenderade några mycket intressanta dygn tillsammans med Mark och Pi Choy och resten av bandet.
Jag besökte även Mark Ossendryver. Jag nämnde honom i början av min vistelse, då jag träffade honom tillsammans med sångaren Pi Choy. Mark från Sydafrika är journalist och fotograf och hjälper dem med markandsföringen i bandet. Jag spenderade några mycket intressanta dygn tillsammans med Mark och Pi Choy och resten av bandet.
Målningarna i bakgrunden har Pi Choy låtit köpa av barn från skolan i Sanga-U. Han har sedan låtit sätta ihop dem till en enda stor målning och satt upp den i hans nya "Jungle Bar"
En av dagarna hölls en minnesceremoni för Pi Choys hustru, som han förlorade på Phi Phi. Där drev de ”Jungle Bar”. Allt är nu borta. Pi Choy äger även ett vackert hus i Krabi, som han själv byggt och designat. Efter tsunamin har han inte kunnat sova där utan sin hustru. Han har därför förvandlat och byggt om hela huset till en bar och restaurang och döpt det till ”Jungle Bar”. Över entrédörren på insidan av huset hänger en stor målning av hans hustru, som hans syster har målat. Han talar dagligen med henne och känner att hon finns vid hans sida. Hon har gett honom styrka att gå vidare, säger han.
Po Choy framför ett poträtt av sin hustru som dog vid tsunaminHans tidigare personal, som klarade sig oskadd, jobbar alla nu på ”Jungle Bar” i Krabi. Tack vare privata franska donationer öppnades en fond till minne av Pi Choys hustru. Pengarna används uteslutande till Pi Choys personal på 11 personer. De har garanterat lön under ett år och fri sjukvård.Jag träffade andra intressanta människor i bandet. En av killarna var aktiv i röda armén för drygt 30 år sedan, då armen så kallsinnigt sköt ner protesterande studenter. Vad jag förstår håller polisen ett öga på gruppen och det är inte alla deras sånger som de kan publicera i Thailand.För övrigt går dagarna. Jag besöker ”sjözigenare” i Hue Lem, Sanga-U och Nai Rai. Väntar på att båtarna ska levereras. Allt är beställt, men väntan är lång. Jag har spenderat tid med att besöka deras hem för att se vilka som kan vara i störst behov av ny båt. Jag är ganska klar över vart alla båtar ska levereras nu. Dessutom hoppas jag att pengar räcker till att även köpa några extra båtmotorer, då behovet är stort av dessa.
Tisdagen den 5 april
Pina kom oförberett och hämtade mig i morse på motorcykel tillsammans med ett av sina barnbarn. Det var dags för målning av båten Carlskrona och de ville att jag skulle vara med. Hela dagen har jag således tillbringat i Jo Molé. Fick även bevittna matleveranser till byn. Blev bjuden på Ramana fest dagen därpå, men det lutar åt att jag åker tillsammans med några ”sjözigenare” med Carlskrona i morgon till Ko Jum. Tanken är att vi ska åka runt till några andra öar med ”sjözigenare” och kolla upp deras behov av hjälp efter tsunamin. Om så blir fallet blir vi borta några dagar.
Måndagen den 4 april
Har beslutat att skänka en båtmotor till en familj. De saknar endast detta för att kunna bli självförsörjande. Deras båt har de kunnat laga. Åkte därför tidigt på morgonen för att hämta upp motorn i Saladan. Hela familjen med släkt var med... De var så otroligt tacksamma över denna för dem oväntade gåva. Det kändes mycket roligt att kunna bidra med denna leverans. De har drabbats hårt av tsunamin. Hela deras hus följde med i vågorna. De bor nu högre upp i bergen i ett skjul i väntan på att kunna flytta in i det hus som Thailändska regeringen lovat dem. Soldater har således anlitats för att bygga deras hus intill deras nuvarande hem i bergen. Hur huset ska kunna bli färdigt innan regnsäsongen börjar nästa månad har jag mycket svårt att förstå? Endast grundpålarna är satta och arbetet sköts av oerfarna soldater som inte är vana vid att bygga hus.
Pina kom oförberett och hämtade mig i morse på motorcykel tillsammans med ett av sina barnbarn. Det var dags för målning av båten Carlskrona och de ville att jag skulle vara med. Hela dagen har jag således tillbringat i Jo Molé. Fick även bevittna matleveranser till byn. Blev bjuden på Ramana fest dagen därpå, men det lutar åt att jag åker tillsammans med några ”sjözigenare” med Carlskrona i morgon till Ko Jum. Tanken är att vi ska åka runt till några andra öar med ”sjözigenare” och kolla upp deras behov av hjälp efter tsunamin. Om så blir fallet blir vi borta några dagar.
Måndagen den 4 april
Har beslutat att skänka en båtmotor till en familj. De saknar endast detta för att kunna bli självförsörjande. Deras båt har de kunnat laga. Åkte därför tidigt på morgonen för att hämta upp motorn i Saladan. Hela familjen med släkt var med... De var så otroligt tacksamma över denna för dem oväntade gåva. Det kändes mycket roligt att kunna bidra med denna leverans. De har drabbats hårt av tsunamin. Hela deras hus följde med i vågorna. De bor nu högre upp i bergen i ett skjul i väntan på att kunna flytta in i det hus som Thailändska regeringen lovat dem. Soldater har således anlitats för att bygga deras hus intill deras nuvarande hem i bergen. Hur huset ska kunna bli färdigt innan regnsäsongen börjar nästa månad har jag mycket svårt att förstå? Endast grundpålarna är satta och arbetet sköts av oerfarna soldater som inte är vana vid att bygga hus.
Söndagen den 3 april
Idag skulle den första artikeln om ”mina sjözigenare” publiceras i Expressen, som Terese och Jonte besökte Ko Lanta nästan en vecka för att skriva om (se bild nedan).
Lördagen den 2 april
Nu är det tid att förlänga uppehållstillståndet. Det innebär en resa till Malaysia över dagen för att få en ny stämpel i passet. En resa som måste göras en gång i månaden och som jag enbart ser som slöseri med tid och pengar. En hel dag på buss fram och tillbaka!!!
Fredagen den 1 april
Jag spenderade största delen av dagen i Sanga-U, men även Hue Lem Song och Hue Lem Sam, där också ”sjözigenare” bor. Bl a hälsade jag på hos Rudon och Pina. De satt och jobbade med båten Carskrona tillsammans med några av sina barnbarn. Hälsade även på hos To Maw Sicken, som alltid blir lika glad över att se mig. Blev bjuden på fest senare på eftermiddagen. Det var sång och dans till Ramana och Rong Ngeng musik. Mawee spelade fiol. Det är alltid lika kul på deras fester. Stämningen är god och deras musik tycker jag faktiskt om.
Onsdagen den 30 mars
I dag har båten Carlskrona levererats till byn Jo Molé. Med på färden var bl a Rudon (från TV programmet Mediemagasinet), som kommer att ha huvudansvaret för båten. Min dotter Shaba var också med.
I förrgår skedde leveransen av båten Kalmar till Nai Rai, där medicinmannen Boden har huvudansvaret för båten. Papa Sorn var kapten på jungfruresan från Krabi till Nai Rai. Med på den färden var även Terese och Jonte från Expressen som verka tycka att det här med "sjözigenare" är intressant.
I dag har båten Carlskrona levererats till byn Jo Molé. Med på färden var bl a Rudon (från TV programmet Mediemagasinet), som kommer att ha huvudansvaret för båten. Min dotter Shaba var också med.
I förrgår skedde leveransen av båten Kalmar till Nai Rai, där medicinmannen Boden har huvudansvaret för båten. Papa Sorn var kapten på jungfruresan från Krabi till Nai Rai. Med på den färden var även Terese och Jonte från Expressen som verka tycka att det här med "sjözigenare" är intressant.
Leverans av första båten Carlskrona till byn Jo Molé. Rudon (från TV - Mediemagasinet) längst fram i båten har huvudansvaret för båten.
Byn Jo Molé
Presspådrag från Sverige - Terese och Jonte från Expressen inspekterar båten Carlskrona
Båten Kalmar levereras till byn Nai Rai.
To Maw Boden har huvudansvaret för båten Kalmar
Papa Sorn är kapten på Kalmar vid dess jungfrufärd.Tisdagen den 29 mars
I natt blev turbulens.
Jag hade precis kommit hem till min bungalow på natten, då Therese och Jonte från Expressen kom över till mig för att informera om jordskalvet. De har varit och hälsat på oss en tid. Ni kan läsa om deras upplevelse på Ko Lanta i dagens Expressen.Min dotter Shaba satte sig i säkerhet på en av resorterna, som ligger på höjden. Jag åkte till ägaren till vår bungalow med dator, kameror och annan viktig utrustning. Stannade i säkerhet hela natten tills vi fick information om att Thailand inget hade att befara. Några hade vaknat av jordskalvet, som även nått Ko Lanta. Själv märkte jag ingenting. Organisationen verkar mycket god liksom samordningen. Skolor och moskéer inhyste människor, liksom resorter, där var och en kunde sitta i säkerhet. Stränderna låg öde. Det var mycket liv och rörelse hela natten. Jag somnade framåt morgonen. Jag hade ingen telefon, eftersom den blivit kvar i min bungalow.Therese och Jonte har som sagt tillbringat en tid hos mig, eftersom de är mycket intresserade av ”sjözigenare”. Jag har visat dem runt och igår var de med då vi levererade båten ”Kalmar” (skänkt av Läkargruppen i Kalmar) till To Maw Bodens plats i Nai Rai. Passar bra att båten ansvaras av Medicinmannen, eftersom den är skänkt av läkare. Idag skulle vi leverera båten ”Carlskrona” (skänkt av Trossö Fastighetsföretag i Karlskrona). Det gick nu inte efter nattens oroligheter. Fick veta att ”sjözigenarna” troligen fortfarande satt i säkerhet i bergen och det inte var särskilt lämpligt att leverera båten. Vi gör ett nytt försök i morgon.Therese och Jonte fick abrupt avbryta sin vistelse här på Ko Lanta. De fick ge sig av till Indonesien for vidare rapporter, eftersom det rapporterats om att svenskar hade förolyckats. De planerar dock att återvända, eftersom de vill ha fler bilder på ”sjözigenare”, bl a följa med dem på deras fisketurer.Ceremonin som min dotter Shaba och jag besökte på Ko Jum var lyckad. Vi var där även året innan. På torsdag är jag inbjuden till ytterligare en ceremoni på Ko Jum.”Sjözigenare” har uppmanats att flytta till hus längre från stranden och då ska det hållas en liten ceremoni. Det är 7 familjer som förlorat sina hus bland ”sjözigenarna” på Ko Jum. Jag får berätta mer om det då jag varit där.
Jag hade precis kommit hem till min bungalow på natten, då Therese och Jonte från Expressen kom över till mig för att informera om jordskalvet. De har varit och hälsat på oss en tid. Ni kan läsa om deras upplevelse på Ko Lanta i dagens Expressen.Min dotter Shaba satte sig i säkerhet på en av resorterna, som ligger på höjden. Jag åkte till ägaren till vår bungalow med dator, kameror och annan viktig utrustning. Stannade i säkerhet hela natten tills vi fick information om att Thailand inget hade att befara. Några hade vaknat av jordskalvet, som även nått Ko Lanta. Själv märkte jag ingenting. Organisationen verkar mycket god liksom samordningen. Skolor och moskéer inhyste människor, liksom resorter, där var och en kunde sitta i säkerhet. Stränderna låg öde. Det var mycket liv och rörelse hela natten. Jag somnade framåt morgonen. Jag hade ingen telefon, eftersom den blivit kvar i min bungalow.Therese och Jonte har som sagt tillbringat en tid hos mig, eftersom de är mycket intresserade av ”sjözigenare”. Jag har visat dem runt och igår var de med då vi levererade båten ”Kalmar” (skänkt av Läkargruppen i Kalmar) till To Maw Bodens plats i Nai Rai. Passar bra att båten ansvaras av Medicinmannen, eftersom den är skänkt av läkare. Idag skulle vi leverera båten ”Carlskrona” (skänkt av Trossö Fastighetsföretag i Karlskrona). Det gick nu inte efter nattens oroligheter. Fick veta att ”sjözigenarna” troligen fortfarande satt i säkerhet i bergen och det inte var särskilt lämpligt att leverera båten. Vi gör ett nytt försök i morgon.Therese och Jonte fick abrupt avbryta sin vistelse här på Ko Lanta. De fick ge sig av till Indonesien for vidare rapporter, eftersom det rapporterats om att svenskar hade förolyckats. De planerar dock att återvända, eftersom de vill ha fler bilder på ”sjözigenare”, bl a följa med dem på deras fisketurer.Ceremonin som min dotter Shaba och jag besökte på Ko Jum var lyckad. Vi var där även året innan. På torsdag är jag inbjuden till ytterligare en ceremoni på Ko Jum.”Sjözigenare” har uppmanats att flytta till hus längre från stranden och då ska det hållas en liten ceremoni. Det är 7 familjer som förlorat sina hus bland ”sjözigenarna” på Ko Jum. Jag får berätta mer om det då jag varit där.
Ebba-Lotta på "Disco" hos havsnomaderna på Ko Jum
To Maw Boden inviger cermonin på Ko Jum
Onsdagen den 23 mars
I morgon åker jag på en av Urak Lawois stora ceremonier på Ko Jum. Kan också meddela att den första båten är levererad och befinner sig utanför min bungalow för tillfället. Vi kom fram vid solnedgången i går kväll med båten. Jag har också beställt nya båtar hos annan leverantör. Det ser betydligt ljusare ut nu. Jag får mycket hjälp av min vän Rahim.
Lördagen den 19 mars
De senaste dagarna har jag bl a närvarat på en cermoni eller "lucky-party" för ett hus. Det är vanligt att det hålls en gång om året för varje hem för att bringa dess medlemmar "good luck".
Schweizisk TV har varit här på Ko Lanta för att göra en Dokumentärfilm om "sjözigenarna". Bl a blev jag intervjuad som antropolog. De vill ta del av min Magisteruppsats, som jag lovat sända över.
Schweizisk TV har varit här på Ko Lanta för att göra en Dokumentärfilm om "sjözigenarna". Bl a blev jag intervjuad som antropolog. De vill ta del av min Magisteruppsats, som jag lovat sända över.
I torsdags kväll hände något chockartat för mig och min dotter Ebba-Lotta. Efter en lång dag hos "sjözigenarna" återvände jag till vår bungalow. Min dotter satt inomhus och pluggade (hon läser gymnasiet på distans på Torsås korrespondensgymnasium). Då jag upptäckte att vår bungalow inte var städad (det ingår i hyran) gick jag till receptionen och var något irriterad. Detta är nämligen tredje gången detta händer. Jag fick två nya handdukar, men meddelades att de inte hade tid att städa vår bungalow idag. Så fick jag förklarat varför vi behandlas nonchalant. Ägarna, som är västerlänningar, bad oss helt enkelt att checka ut från resorten. De vill inte ha oss boende där längre, eftersom det ”springer” en massa Thailändare hos oss varje dag. Det går nog som sagt inte en dag utan att någon "sjözigenare" eller Thailändare besöker oss. Vi sitter på verandan och språkar. Vi får besked om att lämna resorten senast dagen därpå. Något chockad över detta besked beger Ebba-Lotta sig iväg med sin Brasilianska väninna Mina ner på stranden för en långpromenad. Jag går över till den enda restaurang som jag känner till som drivs av "sjözigenare". Där berättar jag upprörd om vad som hänt. På väg tillbaks från min bungalow sitter Christoph Müller från det schweiziska TV-bolaget på en restaurang tillsammans med bl a Pon. De ropar på mig och vill bjuda på middag. Jag berättar vad som hänt och säger att jag helst vill checka ut omgående och den här gången återvända till "min" beach Klong Nin. Där jag alltid brukar bo då jag bedriver fältstudier på Ko Lanta. Christoph erbjuder sig att köra mig. Jag ringer och bokar nytt boende. Jag har betalt hyra fram till denna dag, så det var bara för mig att checka ut. Vår packning stuvades in i Christophs bil. Jag går till receptionen. Ägaren är nu upprörd och vill har mer betalt än vår tidigare överenskommelse. Eftersom jag inte stannar här längre blir kostnaden per dygn högre, menar hon. Eftersom jag blivit utkastad, finner jag ingen anledning att betala högre dygnskostnad än vår överenskommelse. Hon hotar då med att ringa polisen och jag säger att det är helt OK. Fem poliser kommer, vägen spärras av så vi inte kan åka. De tar Christophs bilnycklar... Det är en mycket otrevlig stämning. Jag ber dem ta med mig till polisstationen och låta Christoph åka därifrån med Ebba-Lotta. Jag har inget att dölja, så jag känner att det är helt OK att följa med polisen. Christoph säger dock att det inte är bra att jag åker med dit. Vad som helst kan hända, menar han, som har erfarenhet av Thailand. Han ger dem i stället 1000 Bath, ca. 200 kr. De verkar nöjda med detta och släpper oss. Ägaren vill dock ha mer pengar. Jag är vid det här laget (tyvärr) ganska upprörd. Det var tur att Christoph var närvarande. Han behöll sitt lugn och kunde förhandla.
Christoph Müller från det schweiziska TV-bolaget intervjuar här Pon
Min dotter Ebba-Lotta pluggar mellan leveranser av båtarJag har också varit runt med min muslimska vän Rahim för att få tag i båtar. Det kan nämligen vara så att muslimer, som är rankade något högre än sjözigenare, kan ha bättre kontakter. Det verkar uppenbarligen så. Rahim har folk respekt för och då jag kommer med honom, verkar man vara villig att försöka hitta lösningar. Vi besökte också en muslimsk fiskeby, där jag tidigare år gjort besök för att fråga om de känner till var jag kan beställa båtar. Flera av muslimerna där är gifta med "sjözigenare". Eftersom det inte klassas som en "sjözigenarby", har jag inte besökt dem denna gången. När jag kom dit blev jag bestört. Tsunamin har gått mycket hårt fram mot dem och många har helt förlorat sina hem. De reparerar båtar, som på andra ställen skulle räknas till dem som kasseras. De berättar för mig att de kan tillverka båtar, men att de inte har något virke. Invånarna är uppenbarligen mycket glada över vårt besök. Vi inviteras till flera hus på middag och tackar "Ja". De vill att vi ska återvända till kvällen på middag. Jag pratar med Rahim och föreslår att vi skänker material till en båt, som de själva bygger. De blir överlyckliga för detta besked. En båt som kommer att kunna försörja en by på 40 personer. Detta beslut kändes helt rätt, trots att det inte är en renodlad "sjözigenarby". Det viktiga är trots allt att hjälpen går fram till de absolut mest nödställda och många "sjözigenare" är ingifta med byns fattiga invånare, som försörjer sig på fiske.
Spår efter tsunamin
Spår efter tsunamin på Klong Dau Beach, Ko Lanta.
Spår efter tsunamin på Ko Lanta
Onsdagen den 16 marsEn dag då jag ensam per motorcykel var på väg till "sjözigenarna" i Sanga-U, södra delen av Ko Lanta, stannade jag för en paus vid en restaurang. Det tar på krafterna för en nordbo att ta sig fram i värmen på dåliga vägar...På restaurangen sökte en Thailändsk kille min kontakt. Han hade tidigare bott på Phi Phi och berättade för mig hur han med vatten upp till bröstet lyckats klara sig helskinnad därifrån. Dessvärre hade många av hans vänner inte samma tur. Han var i sällskap med en annan Thailändsk vän som också bott på Phi Phi och deras gemensamma kompis från Japan som enkom flugit över en vecka för att träffa dem. De satt nu och diskuterade ett ev. besöka Phi Phi igen. Detta skulle i så fall bli det första besöket efter tsunamin för dessa killar. Min nya vän var mycket tveksam till att han någonsin ville återvända dit igen... Vilket verkar inte vara en ovanlig reaktion från många Thailändare, som tidigare bott där.Det slutade med att min nya vän frågade mig om han fick göra mig sällskap till "sjözigenarna". Visst fick han det och vi tillbringade resten av dagen tillsammans hos dem. När vi skildes åt framåt kvällen tackade han mig för en mycket trevlig dag och att denna dag fått honom att tänka på något annat...Dagen efter fick min nya vän syn på min dotter Shaba, varpå de tog en lång strandpromenad tillsammans på Klong Dau Beach och upp på bergsluttningen på norra delen av stranden. Där hade han stannat och gråtit. Han berättade för Shaba att han bestämt sig att följa med sina vänner till Phi Phi dagen därpå.Jag vill poängtera att det är inte helt ovanligt att någon Thailändare helt oförberett börjar gråta. Vid ett tillfälle lyssnade jag på sångaren Pi Choy. Han har levt på Phi Phi i 19 år. Den 26 dec skulle förändra hans liv. Han förlorade bl a sin syster. För att bearbeta det hela har han låtit producera en CD om hans känslor vad som hände den där dagen. Han turnerar flitigt och sjunger. Det var vid en av dessa föreställningar som han kom ner och satte sig att prata med mig. En kille ur publiken kom plötsligt och satte sig vid oss. Han började stortjuta. Jag har aldrig sett någon så ledsen människa förut. Han skakade i hela kroppen och snoret rann. Han var helt förkrossad. Att han förlorat någon eller några av sina kära går inte att ta miste på. Det fanns inga ord för mig att säga... Vad kunde jag bidra med? Pi Choy berättade för mig att detta händer ofta då hans låtar spelas att någon förkrossad människosjäl kommer fram till honom och gråter.
Pi Choy och min vän Charloai
Tisdagen den 15 mars
Återigen far Pon och jag till Krabi tillsammans med fem andra "sjözigenare". Vi blir borta hela dagen. Kollar upp våra båtar - som fortfarande inte är färdiga… men vi har blivit lovade en första leverans i början av nästa vecka. Vi åkte runt till massor av båt-tillverkare, för att finna fler leverantörer. Priserna har stigit ännu mera… Det är högkonjunktur inom denna bransch och som mycket annat handlar det om business. Råmaterialet tycks inte vara det största problemet. Snarare att energin tagit slut för båtbyggarna. De verkar i stället pressa priserna uppåt så de slipper jobba lika mycket som tidigare. Vilket för oss i Väst kan tyckas naturligt. De tar tillfället i akt och ser sin guldglans dagar i branschen. Vi hittar dock två stora båtar som vi kan få köpa direkt. Den ena är begagnad och vi ska ge 3 000 SEK mer än en nyproducerad båt. Den andra båten, kan även jag nu med mitt öga se är ett slarvjobb. Ingen kvalité i trät, men de begär 1 000 SEK mer än de priser som jag tidigare uppgetts av vår leverantör. Jag köper ingen av dessa båtar. Ytterligare en tillverkare lovar att producera båtar snabbt om jag kan betala honom 3 000 SEK mer för varje båt. Pengar som jag inte har…Vi åker vidare och lyckas få tag i två nya båtmotorer. "Sjözigenarna" jublar. Vi beställer även 6 stycken propellrar på ett annat ställe. De måste tillverkas särskilt till motorena. De ska vara färdiga i början av nästa vecka. Det känns ändå som om vi fått någonting uträttat med vår resa, men vi är mycket trötta då vi återvänder hem till Ko Lanta på kvällen.
Måndagen den 14 mars
Min vän Rahim tyckte häromdagen att jag såg bekymrad ut. Han upplever mig inte lika lättsam som förra året. Mitt bekymmer är att leveransen på long-tail båtarna drar ut på tiden. Jag har av ekonomiska skäl endast en begränsad tid att till mitt projekt. Det hjälps inte att jag har skriftligt avtal om leveranser. Ett skriftligt avtal i Thailand är inte detsamma som ett skriftligt avtal i Sverige. Dessutom har naturliga omständigheter försvårat båtleveranser. Att det skulle bli så tungarbetat att beställa long-tail båtar kunde jag aldrig ana då jag beslutade mig för detta hemma i Bergkvara.
Även Pon är tyngd. Han lägger ner mycket tid på detta. Jag förstår att han försummar sin son Toby mycket för detta projekts skull, eftersom hans fru måste jobba för att försörja dem. Det är bra att vi talar ut - Pon och jag. Vi är båda medvetna om att vi är beroende av varandra för att ro i land detta projekt vilket vi också kommer att göra, även om det stundom känns tungt. Mycket jobb och lite tänkande på sig själv.För vad hade jag för val egentligen, då de ringde och bad mig om hjälp efter tsunamin? Dessa människor som dagligen kretsat i mitt huvud de senaste åren. Hur skulle jag kunna fortsätta leva om jag inte gjorde mitt yttersta för att hörsamma dem?
Så får jag då besök av Hans-Åke Birgersson med sambo Sonja från Lions i Perstorp. Ett uppskattat besök från Sverige. Jag visar dem runt på ön Ko Lanta och en del av "sjözigenarnas" samhällen. De får träffa To Maw Boden och hans fru. Vi besöker en familj, som jag bestämt ska få en större båt, men familjen vet ingenting om detta. Vi avslutar kvällen i Sanga-U, dit vi är bjudna till en Tack-ceremoni till ära för Po jay baan Rom. Han har varit sjuk men tillfrisknat och därför anordnar han en stor fest. Vi äter mat på golvet i Rom’s hem. Efteråt blir det dans och sång till Rong Ngeng och Ramana musik. Då vi återvänder hem framåt natten är vår jeep överlastad med "sjözigenare" både i bilen och på flaket. Det är knappt vi tar oss uppför backarna då vi färdas tillbaks till vår bungalow på norra delen av ön.
Lördagen den 12 mars
Den senaste veckan har jag varit fullt upptagen med att översätta min magisteruppsats för To Maw (medicinmän). Jag vill inte jobba över deras huvuden och vill att de ska veta exakt vad jag skrivit om dem och att jag inte missuppfattat något då jag skrivit om dem. Jag får mycket bra respons för mitt arbete! Det är verkligen roligt. Jag känner att jag vinner mångas förtroende alltmer här nere.
Tyvärr går det inte lika bra med att få fram båtar... Det fungerar inte alls som vi är vana vid där hemma. Även om jag skrivit kontrakt på att två båtar skulle vara färdiga senast den 11 mars, så var de inte klara!!! Ett kontrakt i Thailand är inte vad vi menar är ett kontrakt i Sverige! Det är mycket frustrerande att inte kunna påskynda processen. Men så måste jag även beakta att det är svårt att få fram bra kvalité på virke. Det har under förståliga omständigheter blivit en bristvara efter tsunamin. Vad jag förstår importeras mycket av virket nu från Malaysia.Beträffande att beställa en båtmotor, fungerar inte det heller som hemma. För att vara säker på en leverans, går det inte bara att ringa och beställa båtmotorer och avtala leveranstid, då de ska hämtas. Ett besök måste göras hos någon av de två tillverkare som finns i Krabi, för att över huvud taget kunna beställa en motor... Sedan ska ytterligare en del till båtmotorn beställas och tillverkas på annan plats... och allt detta ska försökas samordnas i Thailand, där planering inte är som vi är vana vid i Sverige. Alla Ni som levt i Thailand en längre tid, vet vad jag talar om. Det är inget som man rår över, utan som utomstående helt enkelt bara får acceptera. Men jag säger då det, det är inte ett lätt projekt det här. Frustrationen blir stor emellanåt då jag tycker att 'ingenting' händer för att få båtarna färdiga...Jag umgås inte bara med "sjözigenare" utan även med andra lokala invånare här på Ko Lanta. Får genom dem veta många intressanta historier, som kan vara känsliga att skriva om.På måndag får jag besök av Hans-Åke Birgersson och hans fru från Lions Club i Perstorp. Det ser jag mycket fram emot. Tyvärr har de endast möjlighet att stanna över en natt på Ko Lanta.Kan också meddela att 'min' familj i USA har gjort en insamling till förmån för 'sjözigenarnas' projekt förra helgen. Det är genom den Rotary-klubb i West Chester, Pennsylvania, där jag var utbytesstudent 1979-80. De har fått in ganska mycket pengar och undrar hur mycket jag behöver till mitt projekt... Detta är mycket svårt för mig, eftersom det givetvis inte finns en riktig 'limit'. Det finns ju nämligen 'sjözigenare' på andra öar också som behöver hjälp. Problemet för mig är ju att leveranstiden är så lång på båtarna och att det är viktigt att projektet följs upp och att pengarna verkligen går dit de ska... Av ekonomiska skäl kan jag endast vara här under en begränsad tid då mina egna omkostnader till projektet tas från mina egna besparingar.
Måndagen den 8 mars
Vill informera om att Bertil Karlsson, som var med i Mediemagasinet har kontaktat mig. Han menar att TV har klippt hans uttalande så att det tolkats att ingen hjälp behövs till Ko Lanta. Han verkade mycket väl medveten om att behoven av båtar och fiskeutrustning är stor. Han verkade förtvivlad över att hans uttalande tolkats fel och verkade i stället vilja göra allt för att stötta detta projekt med insamling till båtar (och fiskeutrustning).
Torsdag den 3 mars
Jag har besökt Phi Phi island. Det går inte med ord att beskriva förödelsen där. Det är bäst att låta bli. De som jobbar där ideellt gör ett fantastiskt arbete. Jag bara undrar räcker inte pengarna som vi svenskar samlade in efter tsunamin till att bidra till mer resurser till Phi Phi, där så många svenskar turistat och förlorat sina liv?Ändamålet med min resa till Phi Phi var att leta rätt på min vän Nog. Hennes hus var borta, men med hjälp av efterlysning fick jag några dagare senare tag i henne. Hon bor numera i Krabi. Hela familjen hade klarat sig, både hennes man och tre söner. Jag ska vid senare tillfälle besöka henne i Krabi.Det har också visat sig att privata insamlingar som görs är mycket känsligt här i Thailand. Det finns dem som öppnat bankkonto här i Thailand, för insamling till lokalbefolkning, där alla pengar konfiskerats. Jag kommer därför inte, som tidigare var tänkt att öppna ett lokalt bankkonto här nere. Korruptionen är fruktansvärd i Thailand och jag bara frågar mig, vart går alla pengarna? Många som förlorat allt de äger, har fortfarande inte fått någon hjälp av den Thailändska staten. Jag skriver mycket kort om vad som händer här nu. Det händer så mycket och det finns så många frågetecken för närvarande om mycket som sker här
Fredagen den 25 februari
Vill återkomma till det inslag som Mediemagasinet har gjort om Ko Lanta. Då jag var i Phuket fick jag av en tillfällighet tag i en Aftonbladet, där det stod att läsarna skulle få möta 80-åriga Bangdun som lever på den thailändska ön Ko Lanta. Det visades en bild på honom. Häpen tittade jag på bilden för att konstatera att det var min vän 'sjözigenaren' Rudon från Sanga-U. Jag besökte honom i går för att visa honom bilden på honom i Aftonbladet och berättade att han varit på TV i Sverige. Han hade ingen aning om detta. Han visste inte att den västerländska kvinna och man i sällskap av en Thailändare var där från Svensk TV, då de gått omkring och filmat i byn. Han blev lite förvånad över detta. I Aftonbladet kallades han "Bangdun", vilket kan betraktas som ett smeknaman. Det betyder broder Don (förkortning på Rudon)(min kommentar).
När jag kom till Sanga-U höll den kristna kyrkan från Trang att dela ut matransoner till "sjözigenarna". Maten bestod av sardiner i konserver och ris. Efteråt gick kyrkans medlemmar runt bland 'sjözigenarna' och förkunnade Guds ord. Jag fick veta av kyrkans representanter att deras målsättning är att försöka bygga en kyrka på Ko Lanta och omvända "sjözigenarna". Man sa att de ju inte har någon tro. De är ju varken Buddhister eller Muslimer. Historien upprepar sig...
Onsdagen den 23 februari
Jag har fått uppgift om att TV-programmet Mediemagasinet har sänt ett program om Ko Lanta. Jag har själv inte sett programmet, men vad jag förstår har Bertil Karlsson från Lions gjort ett uttalande där han säger att ingen hjälp behövs till Ko Lanta. Vem kan ha gett honom denna felaktiga information? Var har han fått denna information ifrån? Har Bertil Karlsson tagit reda på vilken typ av hjälp det finns behov av? Vad jag fått höra här på Ko Lanta är att han kom med kramdjur och tält. Kan det stämma? Något som det absolut inte finns något behov av för den lokala befolkningen som är drabbade efter tsunamin. De bostadslösa har redan fått hjälp med tältläger. Hur mycket vet Bertil Karlsson om hur den inhemska befolkningen drabbats? Har han pratat med någon som förlorat allt han äger? De uppgifter som jag fått av lokalbefolkningen här är att hjälpen inte går fram till alla som drabbats!! Ingen vet riktigt (eller vill inte säga) varför en del får ersättning för sina förlorade hem eller små företag inom turistnäringen, medan andra inte får någonting!!! Man bör veta att korruptionen är mycket stor i Thailand. Eftersom detta är ett mycket känsligt ämne att skriva om vill jag inte uttala mig mer om detta.Att man som näringsidkare inom turismen vill ha turister tillbaka så fort som möjligt, är mycket förståligt. Att det går att turista på Ko Lanta igen är det ingen tvekan om, då det mesta är uppröjt efter tsunamin. Turister behöver inte befatta sig med tragedin, om de inte vill uppsöka de områden som fortfarande är förstörda eller prata med lokalinvånare om hur de drabbats.Vad vi som utomstående inte får glömma bort, är att tänka på vem som givit informationen om hur läget är efter tsunamin. Näringsidkare vill för försörjningens skull ge en så positiv bild som möjligt. Allt för att locka tillbaka turister. Vilket är förståligt. Små näringsidkare som förlorat allt de äger efter tsunamin och dessutom inte får någon som helst ersättning, nämns över huvud taget inte. Vad detta beror på vill jag inte spekulera i eller gå närmare in på. Det är ett mycket känsligt ämne och det är inte roligt att som liten människa befinna sig mitt i och bevittna.
Söndagen den 20 februari.
Dagarna i Phuket har varit intressanta. Har bott pa Kata Beach, två stränder söder om den värst drabbade beachen Pattong i Phuket. Vid en första anblick då vi anlände, verkade allt vara som vanligt med turism efter tsunamin. Inget synligt förstört på vår resort belägen mitt på stranden av Kata Beach. Detta visade sig dock bara vara vid en första anblick. Längst söder och norr på stranden pågår återuppbyggnaden för fullt. Bl a kunde ses stora betongblock som slitits loss och låg långt in på land. Vågen får vi veta var här 6 meter hög och har lämnat spår efter sig i trädkronorna. Grenar har slitits bort och stammen ser mörkare ut nertill. Kata Beach Resort, där vi bor som inte visar några som helst synliga skador av jättevågen, får vi veta har varit helt vattenfylld och många rum hade blivit förstörda. Människor, har jag fått berättat för mig, hade setts följa med vattenmassorna ut för att aldrig mera komma tillbaks. Detta trots att en näringsidkare på stranden påstår att ingen dött på Kata Beach. Turister har dock hittat tillbaka hit, men långt ifrån så många som brukar vara här denna årstiden.Vi tar oss norrut, förbi Karon Beach, där tsunamin lämnat betydligt fler spår efter sig. När vi kommer fram till Pattong Beach får vi en smärre chock över all förstörelse. Längs med hela stranden liknar det mer ett krigsfält. Längst med vägar och gränder som leder bort från stranden är förödelsen fruktansvärd... Den som säger att det är som vanligt igen... Den ljuger!! Massmedia hade fått oss att tro att mycket var i det närmaste återställt. Så är inte fallet! Jag lånade en toalett en bra bit från beachen. Då jag skulle ta toalettpapper från behållaren, visade det sig att papperet svällt och fortfarande var vått efter tsunamin! Hus står skyltade till försäljning. Det är mycket sorgligt det som hänt.Vi tar oss tillbaks till Pattong Beach även kvällstid. Förbi 'spökstaden' längs med stranden följer vi en av huvudgatorna som leder oss bort från stranden. För att upptäcka att det faktiskt är som vanligt... bara färre människor. Sexturism och shower finns i massor.Vad som förvånar mig är att turistbyråer, som håller öppet i Phuket, fortfarande marknadsför Phi Phi island... Broschyrer med tips var man kan bo där och turer till ön. Trots att turister på det bestämdaste bör undvika denna ö. Vad jag fått veta av Fritidsresors personal, gäller inga försäkringar för turister vid ett ev. besök på Phi Phi eller Kao Lak.
Ett besök har också gjorts hos 'sjözigenarna' på Rawai Beach. Vid ankomsten med taxi dit, fick jag veta av en Thailändare att ingen vacker syn skulle möta mig om jag nu verkligen ville besöka denna by. Det ser ut som det gör hos dem, som han sa, därför att de är lata. 'Och ge framförallt inte några pengar till alla barnen som kommer att tigga pengar av Er när ni kommer dit. Kom tillbaks till mig och köp något att dricka sedan för hos 'sjözigenarna' går det inte att hitta något ätbart'.Allting som han sa visade sig vara fel. I byn Rawai var det full aktivitet då vi kom dit. Inga barn tiggde pengar av oss. Kvinnorna sålde färsk fisk, krabba, hummer, musslor, bläckfisk och smycken av pärlor. Männen reparerade båtar. Vi får veta att de förlorat 69 båtar vid tsunamin. 20 av dessa verkar kunna repareras igen. Mycket oklart om eller hur många båtar de får hjälp med att skaffa sig igen efter tsunamin.
Måndagen den 14 mars
Min vän Rahim tyckte häromdagen att jag såg bekymrad ut. Han upplever mig inte lika lättsam som förra året. Mitt bekymmer är att leveransen på long-tail båtarna drar ut på tiden. Jag har av ekonomiska skäl endast en begränsad tid att till mitt projekt. Det hjälps inte att jag har skriftligt avtal om leveranser. Ett skriftligt avtal i Thailand är inte detsamma som ett skriftligt avtal i Sverige. Dessutom har naturliga omständigheter försvårat båtleveranser. Att det skulle bli så tungarbetat att beställa long-tail båtar kunde jag aldrig ana då jag beslutade mig för detta hemma i Bergkvara.
Även Pon är tyngd. Han lägger ner mycket tid på detta. Jag förstår att han försummar sin son Toby mycket för detta projekts skull, eftersom hans fru måste jobba för att försörja dem. Det är bra att vi talar ut - Pon och jag. Vi är båda medvetna om att vi är beroende av varandra för att ro i land detta projekt vilket vi också kommer att göra, även om det stundom känns tungt. Mycket jobb och lite tänkande på sig själv.För vad hade jag för val egentligen, då de ringde och bad mig om hjälp efter tsunamin? Dessa människor som dagligen kretsat i mitt huvud de senaste åren. Hur skulle jag kunna fortsätta leva om jag inte gjorde mitt yttersta för att hörsamma dem?
Så får jag då besök av Hans-Åke Birgersson med sambo Sonja från Lions i Perstorp. Ett uppskattat besök från Sverige. Jag visar dem runt på ön Ko Lanta och en del av "sjözigenarnas" samhällen. De får träffa To Maw Boden och hans fru. Vi besöker en familj, som jag bestämt ska få en större båt, men familjen vet ingenting om detta. Vi avslutar kvällen i Sanga-U, dit vi är bjudna till en Tack-ceremoni till ära för Po jay baan Rom. Han har varit sjuk men tillfrisknat och därför anordnar han en stor fest. Vi äter mat på golvet i Rom’s hem. Efteråt blir det dans och sång till Rong Ngeng och Ramana musik. Då vi återvänder hem framåt natten är vår jeep överlastad med "sjözigenare" både i bilen och på flaket. Det är knappt vi tar oss uppför backarna då vi färdas tillbaks till vår bungalow på norra delen av ön.
Lördagen den 12 mars
Den senaste veckan har jag varit fullt upptagen med att översätta min magisteruppsats för To Maw (medicinmän). Jag vill inte jobba över deras huvuden och vill att de ska veta exakt vad jag skrivit om dem och att jag inte missuppfattat något då jag skrivit om dem. Jag får mycket bra respons för mitt arbete! Det är verkligen roligt. Jag känner att jag vinner mångas förtroende alltmer här nere.
Tyvärr går det inte lika bra med att få fram båtar... Det fungerar inte alls som vi är vana vid där hemma. Även om jag skrivit kontrakt på att två båtar skulle vara färdiga senast den 11 mars, så var de inte klara!!! Ett kontrakt i Thailand är inte vad vi menar är ett kontrakt i Sverige! Det är mycket frustrerande att inte kunna påskynda processen. Men så måste jag även beakta att det är svårt att få fram bra kvalité på virke. Det har under förståliga omständigheter blivit en bristvara efter tsunamin. Vad jag förstår importeras mycket av virket nu från Malaysia.Beträffande att beställa en båtmotor, fungerar inte det heller som hemma. För att vara säker på en leverans, går det inte bara att ringa och beställa båtmotorer och avtala leveranstid, då de ska hämtas. Ett besök måste göras hos någon av de två tillverkare som finns i Krabi, för att över huvud taget kunna beställa en motor... Sedan ska ytterligare en del till båtmotorn beställas och tillverkas på annan plats... och allt detta ska försökas samordnas i Thailand, där planering inte är som vi är vana vid i Sverige. Alla Ni som levt i Thailand en längre tid, vet vad jag talar om. Det är inget som man rår över, utan som utomstående helt enkelt bara får acceptera. Men jag säger då det, det är inte ett lätt projekt det här. Frustrationen blir stor emellanåt då jag tycker att 'ingenting' händer för att få båtarna färdiga...Jag umgås inte bara med "sjözigenare" utan även med andra lokala invånare här på Ko Lanta. Får genom dem veta många intressanta historier, som kan vara känsliga att skriva om.På måndag får jag besök av Hans-Åke Birgersson och hans fru från Lions Club i Perstorp. Det ser jag mycket fram emot. Tyvärr har de endast möjlighet att stanna över en natt på Ko Lanta.Kan också meddela att 'min' familj i USA har gjort en insamling till förmån för 'sjözigenarnas' projekt förra helgen. Det är genom den Rotary-klubb i West Chester, Pennsylvania, där jag var utbytesstudent 1979-80. De har fått in ganska mycket pengar och undrar hur mycket jag behöver till mitt projekt... Detta är mycket svårt för mig, eftersom det givetvis inte finns en riktig 'limit'. Det finns ju nämligen 'sjözigenare' på andra öar också som behöver hjälp. Problemet för mig är ju att leveranstiden är så lång på båtarna och att det är viktigt att projektet följs upp och att pengarna verkligen går dit de ska... Av ekonomiska skäl kan jag endast vara här under en begränsad tid då mina egna omkostnader till projektet tas från mina egna besparingar.
Måndagen den 8 mars
Vill informera om att Bertil Karlsson, som var med i Mediemagasinet har kontaktat mig. Han menar att TV har klippt hans uttalande så att det tolkats att ingen hjälp behövs till Ko Lanta. Han verkade mycket väl medveten om att behoven av båtar och fiskeutrustning är stor. Han verkade förtvivlad över att hans uttalande tolkats fel och verkade i stället vilja göra allt för att stötta detta projekt med insamling till båtar (och fiskeutrustning).
Torsdag den 3 mars
Jag har besökt Phi Phi island. Det går inte med ord att beskriva förödelsen där. Det är bäst att låta bli. De som jobbar där ideellt gör ett fantastiskt arbete. Jag bara undrar räcker inte pengarna som vi svenskar samlade in efter tsunamin till att bidra till mer resurser till Phi Phi, där så många svenskar turistat och förlorat sina liv?Ändamålet med min resa till Phi Phi var att leta rätt på min vän Nog. Hennes hus var borta, men med hjälp av efterlysning fick jag några dagare senare tag i henne. Hon bor numera i Krabi. Hela familjen hade klarat sig, både hennes man och tre söner. Jag ska vid senare tillfälle besöka henne i Krabi.Det har också visat sig att privata insamlingar som görs är mycket känsligt här i Thailand. Det finns dem som öppnat bankkonto här i Thailand, för insamling till lokalbefolkning, där alla pengar konfiskerats. Jag kommer därför inte, som tidigare var tänkt att öppna ett lokalt bankkonto här nere. Korruptionen är fruktansvärd i Thailand och jag bara frågar mig, vart går alla pengarna? Många som förlorat allt de äger, har fortfarande inte fått någon hjälp av den Thailändska staten. Jag skriver mycket kort om vad som händer här nu. Det händer så mycket och det finns så många frågetecken för närvarande om mycket som sker här
Fredagen den 25 februari
Vill återkomma till det inslag som Mediemagasinet har gjort om Ko Lanta. Då jag var i Phuket fick jag av en tillfällighet tag i en Aftonbladet, där det stod att läsarna skulle få möta 80-åriga Bangdun som lever på den thailändska ön Ko Lanta. Det visades en bild på honom. Häpen tittade jag på bilden för att konstatera att det var min vän 'sjözigenaren' Rudon från Sanga-U. Jag besökte honom i går för att visa honom bilden på honom i Aftonbladet och berättade att han varit på TV i Sverige. Han hade ingen aning om detta. Han visste inte att den västerländska kvinna och man i sällskap av en Thailändare var där från Svensk TV, då de gått omkring och filmat i byn. Han blev lite förvånad över detta. I Aftonbladet kallades han "Bangdun", vilket kan betraktas som ett smeknaman. Det betyder broder Don (förkortning på Rudon)(min kommentar).
När jag kom till Sanga-U höll den kristna kyrkan från Trang att dela ut matransoner till "sjözigenarna". Maten bestod av sardiner i konserver och ris. Efteråt gick kyrkans medlemmar runt bland 'sjözigenarna' och förkunnade Guds ord. Jag fick veta av kyrkans representanter att deras målsättning är att försöka bygga en kyrka på Ko Lanta och omvända "sjözigenarna". Man sa att de ju inte har någon tro. De är ju varken Buddhister eller Muslimer. Historien upprepar sig...
Onsdagen den 23 februari
Jag har fått uppgift om att TV-programmet Mediemagasinet har sänt ett program om Ko Lanta. Jag har själv inte sett programmet, men vad jag förstår har Bertil Karlsson från Lions gjort ett uttalande där han säger att ingen hjälp behövs till Ko Lanta. Vem kan ha gett honom denna felaktiga information? Var har han fått denna information ifrån? Har Bertil Karlsson tagit reda på vilken typ av hjälp det finns behov av? Vad jag fått höra här på Ko Lanta är att han kom med kramdjur och tält. Kan det stämma? Något som det absolut inte finns något behov av för den lokala befolkningen som är drabbade efter tsunamin. De bostadslösa har redan fått hjälp med tältläger. Hur mycket vet Bertil Karlsson om hur den inhemska befolkningen drabbats? Har han pratat med någon som förlorat allt han äger? De uppgifter som jag fått av lokalbefolkningen här är att hjälpen inte går fram till alla som drabbats!! Ingen vet riktigt (eller vill inte säga) varför en del får ersättning för sina förlorade hem eller små företag inom turistnäringen, medan andra inte får någonting!!! Man bör veta att korruptionen är mycket stor i Thailand. Eftersom detta är ett mycket känsligt ämne att skriva om vill jag inte uttala mig mer om detta.Att man som näringsidkare inom turismen vill ha turister tillbaka så fort som möjligt, är mycket förståligt. Att det går att turista på Ko Lanta igen är det ingen tvekan om, då det mesta är uppröjt efter tsunamin. Turister behöver inte befatta sig med tragedin, om de inte vill uppsöka de områden som fortfarande är förstörda eller prata med lokalinvånare om hur de drabbats.Vad vi som utomstående inte får glömma bort, är att tänka på vem som givit informationen om hur läget är efter tsunamin. Näringsidkare vill för försörjningens skull ge en så positiv bild som möjligt. Allt för att locka tillbaka turister. Vilket är förståligt. Små näringsidkare som förlorat allt de äger efter tsunamin och dessutom inte får någon som helst ersättning, nämns över huvud taget inte. Vad detta beror på vill jag inte spekulera i eller gå närmare in på. Det är ett mycket känsligt ämne och det är inte roligt att som liten människa befinna sig mitt i och bevittna.
Söndagen den 20 februari.
Dagarna i Phuket har varit intressanta. Har bott pa Kata Beach, två stränder söder om den värst drabbade beachen Pattong i Phuket. Vid en första anblick då vi anlände, verkade allt vara som vanligt med turism efter tsunamin. Inget synligt förstört på vår resort belägen mitt på stranden av Kata Beach. Detta visade sig dock bara vara vid en första anblick. Längst söder och norr på stranden pågår återuppbyggnaden för fullt. Bl a kunde ses stora betongblock som slitits loss och låg långt in på land. Vågen får vi veta var här 6 meter hög och har lämnat spår efter sig i trädkronorna. Grenar har slitits bort och stammen ser mörkare ut nertill. Kata Beach Resort, där vi bor som inte visar några som helst synliga skador av jättevågen, får vi veta har varit helt vattenfylld och många rum hade blivit förstörda. Människor, har jag fått berättat för mig, hade setts följa med vattenmassorna ut för att aldrig mera komma tillbaks. Detta trots att en näringsidkare på stranden påstår att ingen dött på Kata Beach. Turister har dock hittat tillbaka hit, men långt ifrån så många som brukar vara här denna årstiden.Vi tar oss norrut, förbi Karon Beach, där tsunamin lämnat betydligt fler spår efter sig. När vi kommer fram till Pattong Beach får vi en smärre chock över all förstörelse. Längs med hela stranden liknar det mer ett krigsfält. Längst med vägar och gränder som leder bort från stranden är förödelsen fruktansvärd... Den som säger att det är som vanligt igen... Den ljuger!! Massmedia hade fått oss att tro att mycket var i det närmaste återställt. Så är inte fallet! Jag lånade en toalett en bra bit från beachen. Då jag skulle ta toalettpapper från behållaren, visade det sig att papperet svällt och fortfarande var vått efter tsunamin! Hus står skyltade till försäljning. Det är mycket sorgligt det som hänt.Vi tar oss tillbaks till Pattong Beach även kvällstid. Förbi 'spökstaden' längs med stranden följer vi en av huvudgatorna som leder oss bort från stranden. För att upptäcka att det faktiskt är som vanligt... bara färre människor. Sexturism och shower finns i massor.Vad som förvånar mig är att turistbyråer, som håller öppet i Phuket, fortfarande marknadsför Phi Phi island... Broschyrer med tips var man kan bo där och turer till ön. Trots att turister på det bestämdaste bör undvika denna ö. Vad jag fått veta av Fritidsresors personal, gäller inga försäkringar för turister vid ett ev. besök på Phi Phi eller Kao Lak.
Ett besök har också gjorts hos 'sjözigenarna' på Rawai Beach. Vid ankomsten med taxi dit, fick jag veta av en Thailändare att ingen vacker syn skulle möta mig om jag nu verkligen ville besöka denna by. Det ser ut som det gör hos dem, som han sa, därför att de är lata. 'Och ge framförallt inte några pengar till alla barnen som kommer att tigga pengar av Er när ni kommer dit. Kom tillbaks till mig och köp något att dricka sedan för hos 'sjözigenarna' går det inte att hitta något ätbart'.Allting som han sa visade sig vara fel. I byn Rawai var det full aktivitet då vi kom dit. Inga barn tiggde pengar av oss. Kvinnorna sålde färsk fisk, krabba, hummer, musslor, bläckfisk och smycken av pärlor. Männen reparerade båtar. Vi får veta att de förlorat 69 båtar vid tsunamin. 20 av dessa verkar kunna repareras igen. Mycket oklart om eller hur många båtar de får hjälp med att skaffa sig igen efter tsunamin.
Reparation av båtar
Boonyen, en av 'sjözigenarna' som förlorat sin båt, berättar att han fått 28 000 Bath (ca. 6 000 SEK) av en svensk vän, som skickat det till honom. En Janne från Holland, som är gift med en 'sjözigenare', får vi veta har lyckats med att samla in till några nya båtar. Stämningen är mycket god i Rawai och de verkar roade av att höra att jag känner många av deras vänner på Ko Lanta och känner till mycket av deras kultur.
Fredagen den 18 februari.
Fredagen den 18 februari.
Jag överlämnar depositionsavgift till båtbyggaren
Har nu tagit mig till Kata Beach i Phuket. I går tog vi båten från Ko Lanta till Phuket för att lämna datorn på service. Aldrig någonsin har jag åkt med så få passagerare på båten mellan Ko Lanta och Phuket. Ett kort stopp gjordes vid Phi Phi island. Stämningen var något dämpad då vi närmade oss ön. Moln av rök mötte oss från Phi Phi av bränder från röjningsarbetet. Det gick att se rätt igenom ön till andra sidan stranden, vilket jag aldrig skådat tidigare för all bebyggelse och växtlighet. Några frivilliga röjningsarbetare klev av på Phi Phi. Andra steg på båten fö att lämna ön efter sina frivilliga insatser.Efter att ha lämnat in datorn till Acer service center, tog jag mig till Ko Sihre för att se hur 'sjözigenarna' Urak Lawoi hade det där. Jag hade av tidigare information hört att ingen hade dött. Alla hade lyckats ta sig till höjden till deras tempel. Mycket riktigt när jag kom på plats, verkade husen eller rättare sagt deras skjul stå kvar. Men vilken fruktansvärd slum och misär de lever i. Jag har tidigare bott med dem där. Eftersom jag inte hade tolk, stannade jag inte för att fråga vilka hjälpinsatser de får och har fått med förlorade båtar efter tsunamin. Jag måste börja med en ö i taget och Ko Lanta blir den första ön dit båtarna går. Skulle det dock visa sig att insamlingen kommer att räcka till båtar till byarna i Phi Phi och Phuket, kommer båtar även att skickas dit.
Onsdag den 16 februari
I dag har Pon och jag spenderat hela dagen hos 'sjözigenarna' Urak Lawoi i Sanga-U, södra byn på Ko Lanta. Vi åkte dit för att kolla upp läget hur de har det efter tsunamin. Vilka hjälpinsatser som de fått del av och vilka som är i störst behov. Jag ville inte komma med glädjebesked om att jag kommer med ny båt till byn ännu, från vänner i Sverige. Detta eftersom jag i nuläget har 5 båtar och om endast en båt skulle gå till Sang-U, är det mycket svårt att veta vart den ska placeras. Sanga-U är nämligen enligt 'sjözigenarna' uppdelade i 4 olika byar. Jag ville därför först kolla upp vart behovet är störst.
To Maw (medicinmannen) Sicken blev mycket glad över att se mig igen. Han trodde inte att han skulle få se mig igen. Han berättade hur han tagit sin tillflykt till bergen på sina skraltiga ben. Efter något dygn där, bestämde han sig för att ensam återvända till sin bostad vid stranden. Detta eftersom, som han sa, hellre dog där än uppe på berget.
To Maw (medicinmannen) Sicken blev mycket glad över att se mig igen. Han trodde inte att han skulle få se mig igen. Han berättade hur han tagit sin tillflykt till bergen på sina skraltiga ben. Efter något dygn där, bestämde han sig för att ensam återvända till sin bostad vid stranden. Detta eftersom, som han sa, hellre dog där än uppe på berget.
To Maw Sicken
Det visade sig att hjälpinsatserna har varit relativt goda i Sanga-U. Ingen miste livet men många bostäder är bortspolade. Baptistkyrkan från Krabi bidrar med hjälp och tält har slagits upp en bit på höjden för dem som mist sin bostad. To Maw Sicken menade att nu är det internt skämt bland Urak Lawoi att de rika bor i tälten (eftersom de får störst hjälp). De fattiga bor kvar i sina bostäder...
Tältläger för de "nyrika"
Det har varit många som hjälpt dem, men de vet inte riktigt vilka som hjälpt dem. Turister verkar ha bidragit med lite pengar. De har fått mat och levt mycket på - liksom på norra delen av ön - på konserverad fisk och fiskpinnar. Detta har de skrattat gott åt. Enligt Po Choi Tok Taleluk (språkrör för gruppen utanför gruppen) har ett företag från Korea skänkt hela Sanga-U 25 stycken stora longtail-båtar, vilket de är oerhört tacksamma över. Båtarna har dock inte levererats ännu. Dock verkar Urak Lawoi inte fått någon vidare hjälp från Thailändska myndigheter, vilket förvånade mig. Enligt vad jag får veta har de eller ska de endast få hjälp med 1000 – 2000 Bath (ca. 200 - 400 SEK) per familj. Jag tycker att summan verkar extremt låg och ska ta reda på om verkligen detta kan stämma. Alla får inte hjälp från myndigheter eftersom de ej är registrerade att de bor i Sanga-U, trots att de bott där hela sitt liv. Vad jag förstår har inte alla en riktig postadress till sitt hus. Det är ju lätt att bygga hyddor här utan byggnadslov, vilket inte behövs. Någon menade att de skulle få 5000 Bath per familj eller per bostad av Thailändska Staten, men eftersom denna summa endast skulle gå till en del av Urak Lawoi, har Urak Lawoi själva i Sanga-U beslutat dela upp denna summa så att alla får del av pengarna. Därför blev summan lägre.
Uppgifterna är dock väldigt skiftande vilken hjälpinsats som faktiskt når fram till dem. Helt klart är dock att privatpersoner och företag verkar ha engagerat sig för deras situation.Min vän I-ham som tillhör stammen 'sjözigenare' Moken och kommer från Surin Island, på gränsen till Burma, men gift sig med en man i Sanga-U, var ensam ute och fiskade då tsunamin var på väg. Hon försökte snabbt ta sig till land, varna alla andra. Hon var den första av byborna som insåg att något var på gång. Hennes båt var den första som strök med i tsunamin och hon varnade alla andra.
Min vän I-ham
Alla verkade extremt glada över att återse mig igen, trots att jag inte sagt något om att de kommer att få båtar från Sverige. Nar jag närmade mig byn, var alla kvinnor och barn fullt upptagna med att röja efter tsunamin. Männen var upptagna med att laga de båtar som gick att reparera. Rörelsen var mycket aktiv i byn. Jag smög mig upp på en av höjderna, då jag tyckte Pina var i full färd att röja och bränna skräp på en av höjderna. Hon blev så förvånad över att se mig och vi återvände till hennes bostad vid stranden. Där väntade hennes man Rudon. Genast skickade de upp en av sina barnbarn i ett kokosnötsträd för att hämta kokosnötter för att bjuda mig på dricka. Rudon berättade att han i denna del av Sanga-U hade gjort samma som To Maw Sicken, återvänt till sin bostad efter något dygn efter tsunamin. Skulle han dö kunde han lika väl dö i sitt hem, tyckte han. Pina berättade för mig att intresserade spekulanter varit hos dem och erbjudit sig att köpa deras mark. De funderade på att sälja, eftersom de behöver pengar. De bor 10 personer i deras hus innehållande ett rum. Jag sa till dem, vad de än gör sälj inte er mark, trots att den är liten! Deras demolerade båt låg utanför huset. Om inte någon av de Koreanska båtarna går till dem, är det inte omöjligt att en båt kommer att gå till denna familj, som är oerhört fattig.
Pina och Rudon
I-ham berättade för mig att Thailändska myndigheter har erbjudit Urak Lawoi att flytta upp till bergen efter tsunamin. Men de vill inte flytta dit, eftersom som de säger, får alldeles för långt till sina båtar. Deras båtar är verkligen det viktigaste som de äger!!Mawee, som spelar fiol, ursäktar sig för mig att han inte kan prata med mig så länge. Han och 'hans' gäng är nämligen på väg till en resort för att uppträda med deras musik och dans. 'Vilken resort?' undrar jag. Han vet inte, bara att de ska bli hämtade med bil. Även hans båt var helt förstörd, vilket han var mycket bekymrad över.Dagen har varit lång i Sanga-U. Många långa 'talks' och jag lovar komma tillbaks så fort jag kan efter min planerade resa till Phuket for att laga datorn.På kvällen hade min dotter Ebba, mina vänner Peter, Yvonne och Pat planerat att äta middag på Southern Lanta Resort. Pon kunde inte följa med eftersom hans son Toby ville att pappa skulle komma hem. När vi anländer till 'Southern' visar det sig vara ett presspådrag där! Bl a Svensk och Norsk press (bl a Aftonbladet) är inbjudna. Omedvetna om detta går vi till baren for en drink. Får veta att vi inte kan äta där i kväll, eftersom det är slutet sällskap. Sedan säger de som jobbar där att de bjuder oss på mat. De känner ju oss sedan tidigare. Intressant att sitta i presspådraget som 'outsider'. Jag talade inte med någon journalist, men får veta att 'sjözigenarna' precis hade uppträtt med dans och hunnit åka innan vi kom... Det var alltså här Mawee och hans gäng skulle på uppträdande! Världen är liten ibland. Träffar också en kille från South Africa som håller på att skriva en bok om 'sjözigenare'. Han vill att vi ska hålla kontakten och erbjuder mig att följa med till Phi Phi och öar däromkring som de planerar göra lite film om. Jag får se hur jag gör, men vi håller kontakten.
Tisdagen den 15 februari
Har varit med Pon idag i Klong Dau. Vi har besökt 5 familjer som lever i skjul vid bergen och beslutat oss för att en av de stora båtarna som skänks ska gå till dessa 5 familjer, som har mellan 30-40 personer att försörja. De visste inte så noga. De lever helt av fiske, talar ingen engelska och lever under fruktansvärda förhållanden. Tidigare levde deras familjer på Klong Dau Beach, innan denna beach exploaterades. Nu får de inte ens ha sin båt där de tidigare haft den p g a exploateringen. Men de kan ha båten vid en av deras gravplatser som finns på Klong Dau. Det kändes helt rätt att ge dessa människor en båt!! Mycket bra kändes det! Tyvärr tål inte min kamera värmen hela tiden och en bild som jag omgående velat ta på dessa människor gick i dagsläget inte att förverkliga. Men jag återvänder till dem.
Båtbygge på gång
Pon och jag besökte även deras heliga plats To Balue. Där vi besökte deras tempel och pratade med några Urak Lawoi. Jag fick även träna på att ro deras småbåtar. Vingligt, men roligt.
En god nyhet hände denna dag. Lena Ovesson, från min hemkommun Torsås lät meddela att det företag som hon jobbar på skänker två av de större båtarna. Båtarnas namn kommer att bli Nossevo 1 och Nossevo 2. Således har vi nu 5 båtar! Första båten skänkt av Trosso Fastighetsföretag i Karlskrona genom min vän Maggan och hennes fars företag. Andra båten skänktes av Läkargruppen i Kalmar, genom min läkare Lars Gustavsson-Wallander. Tredje båten skänktes av Lions i Torsås dar Harald Jonsson varit den drivande kraften. Trots att Lions redan skänkt 30.000 till katastrofens offer beslutade de sig för att sponsra detta projekt! Fantastiskt! Utöver detta strömmar bidrag in från allmänheten. Alla små eller stora bidrag blir så småningom till ytterligare en båt.Jag fick också veta av lokala innevånare, som jobbar på Klong Dau Beach för en av resorterna, att antalet döda sägs vara högre på Klong Dau Beach än vad som är officiellt. Detta eftersom resortägare inte velat rapportera att deras gäst försvann efter tsunamin. Vad jag förstod, så har inte kroppen påträffats och ingen anmälan gjorts om saknad person. Man vill inte skrämma turister att komma hit. Jag har av naturliga skäl inte kunnat kolla upp fakta och vet således inte om detta stämmer. Men enligt lokala människor är det så. Jag vill inte fortsätta att spekulera i detta... då det av naturliga skäl är mycket känsligt.
Måndag den 14 februari
Igår spenderade jag hela dagen tillsammans med Sorn, en Urak Lawoi kvinna som kan tala engelska. Vi pratade och pratade... besökte bl a To Maw Boden (medicinmannen) och dansledaren Beeda. Vi besökte också en av deras gravplatser. Vi hade så mycket att prata om att vi glömde bort att äta... efter 10 timmars umgänge... Jag är redan inbjuden till 2 av deras ceremonier, en på grannön Ko Jum.Jag har fått veta att det är många privatpersoner, men även företag som sponsrar Urak Lawoi med nya båtar. Tyvärr har detta bidragit till att gruppen splittras ännu mer... Utomstående har gett båtar till enskilda individer eller familjer. En familj har fått 4 båtar. Många verkar vara tjuriga på särskilt denna familj eftersom de inte delar med sig av sina båtar till andra familjer. Samtidigt ska vi vara medvetna om att vårat västerländska tänkande med att måna om våra egna först för att överleva, även börjar slå igenom hos Urak Lawoi. Jag har poängterat att våra 4 båtar, som jag beställde häromdagen, ska gå en till varje by och disponeras av dem som inte har tillgång till någon båt. Efterfrågan efter nya båtar är tyvärr så stor att 4 båtar inte förslår till någonting... Men det är bättre än inget.
De som förlorat sina båtar och haft dem registrerade får ersättning från Thailändska myndigheter. Ersättningen är ca. 6 ooo SEK. Det räcker således inte till en ny båt. Ett annat problem är att inte alla Urak Lawoi, som förlorat sina båtar, får ersättning, eftersom de inte hade sina båtar registrerade. Många får således ingen ersättning alls!!! Registrering görs endast av de Urak Lawoi som använder sina båtar till att köra turister på snorkeltripper. Det är då nödvändigt att ha båten registrerad. De som enbart använder sina båtar till att skaffa föda får ingen ersättning alls. Detta gör att klyftan ökar ännu mer mellan olika Urak Lawoi - de som fått ta del av turistnäringen och de som inte fått.
Ta Maw Boden verkar mycket glad över att jag är här. Men tyvärr är varje by mån om att se över sin egen by. Därför vill helst varje by att jag bör tänka på dem i första hand och låter mig förstå att en båt är fantastiskt att få, men den räcker inte långt... Varje by vill helst ha alla 4 båtarna... De behöver betydligt fler båtar!Tyvärr har min dator kapsejsat i värmen och det är därför mycket svårt för mig att jobba. Jag måste därför ta mig till Phuket i slutet av veckan för att lämna in min dator på service.
Pat och Charloai
Jag vill också särskilt skriva om våra Thailändska vänner Pat och Charloai. De som läst min uppsats, vet att jag nämnt och tackat dem i förordet för att de var ett stöd för mig och mina flickor då vi levde i Thailand. De var vår extrafamilj. Det är mycket tragiskt att träffa dem igen, men de är bara glada över att se oss. Pat har förlorat allt han äger. Tsunamin svepte ner hela hans bar och allt han ägde. Dessutom en ny motorcykel (endast 15 dagar gammal) som han sparat till.. Som om inte detta räckte.... Hans mamma Charloai, som han även försörjt, fick i samma veva veta att hon har cancer. Mycket långt gången sa läkaren…. har endast gett henne 1-2 år kvar att leva. När vi träffades, kvällen innan hon skulle ta sig till fastlandet för cellgiftsbehandling och operation, var hon otroligt glad över att se oss men mycket bekymrad över deras situation. Hon bad mig ta hand om Pat som min son efter hennes död. Detta kändes fruktansvärt, eftersom Charloai och jag är jämnåriga och att denna otroligt vackra kvinna har förvandlats på detta sätt på mindre än ett år. Dessutom är cancersjuka människor i Thailand tvingade att själva bekosta sin vård, vilket gör situationen ännu värre. Pat, som redan innan var liten och smal, börjar alltmer se ut som ett skelett.. Därför ber jag om särskild hjälp till denna familj. Om någon vill bidra på något sätt till Pat och hans mamma, var då vänlig att märk bidraget med Pat och bidragarens namn. De har inget med Urak Lawoi att göra, men de är mycket goda vänner med dem och befinner sig i en oerhört påfrestande och jobbig situation. Därför ber jag om hjälp å deras vägnar. Hela historien är mycket sorglig.
Jag tillsammans med Chaloai
Lördagen den 12 februari
I dag hände något mindre roligt. Då jag skulle jobba med min dator och installera den efter Thailändska telesystemet, så att jag kan jobba från min egen utrustning och maila bilder, var datorn helt död. Men den har fått utstå mycket fraktande, fuktighet och elen är inte den säkraste i Thailand, som inte ovanligt slår ut system. Jag måste få rätsida på detta.
Fredagen den 11 februari
Började dagen med en lång tidig strandpromenad på Klong Dau Beach för att se vilka spår som tsunamin lämnat efter sig. Mellersta delen av stranden har klarat sig relativt bra och återställts mycket bra. Det som märkbart kan fattas är växter och träd. Norra Beachen är som ett skelett. En av resorterna, som är demolerad, övergav ägaren helt. Så sent som bara för några dagar sedan hittades 3 nya döda kroppar där. Södra delen drabbades lindrigare än den norra delen, men där ligger båtar och annat bråte fortfarande uppe på land.
Efter att ha utforskat stranden och frukost, kom Pon (sjözigenaren som ringde mig i Sverige) och hämtade mig i en pick-up som han genom mig låtit hyra. Hans far körde bilen och på flaket satt ytterligare tre Urak Lawois men även en Thai Buddist som var intresserad av att följa med oss till fastlandet för att leta båtar.
I dag hände något mindre roligt. Då jag skulle jobba med min dator och installera den efter Thailändska telesystemet, så att jag kan jobba från min egen utrustning och maila bilder, var datorn helt död. Men den har fått utstå mycket fraktande, fuktighet och elen är inte den säkraste i Thailand, som inte ovanligt slår ut system. Jag måste få rätsida på detta.
Fredagen den 11 februari
Började dagen med en lång tidig strandpromenad på Klong Dau Beach för att se vilka spår som tsunamin lämnat efter sig. Mellersta delen av stranden har klarat sig relativt bra och återställts mycket bra. Det som märkbart kan fattas är växter och träd. Norra Beachen är som ett skelett. En av resorterna, som är demolerad, övergav ägaren helt. Så sent som bara för några dagar sedan hittades 3 nya döda kroppar där. Södra delen drabbades lindrigare än den norra delen, men där ligger båtar och annat bråte fortfarande uppe på land.
Efter att ha utforskat stranden och frukost, kom Pon (sjözigenaren som ringde mig i Sverige) och hämtade mig i en pick-up som han genom mig låtit hyra. Hans far körde bilen och på flaket satt ytterligare tre Urak Lawois men även en Thai Buddist som var intresserad av att följa med oss till fastlandet för att leta båtar.
Vi åker till fastlandet för att beställa båtar
Om jag har förstått det hela rätt är det svårt att få fram båtar på Ko Lanta. Det verkar som att det är brist på bra material att bygga med. En lång varm dagsresa förde oss till olika båttillverkare. Männen enades slutligen om att Mr. Dums båtar var av högsta kvalité. En Muslim som byggt båtar i hela sitt liv. Nu visade det sig dock att slutsumman på båtar som jag tidigare blivit informerad om är 18 000 SEK inte stämmer. Detta blev mindre roligt för mig att ta del av. Slutsumman på den större, mest omtyckta modellen 'mas 21' båt kostar 21 200 SEK och den mindre båten 'mas 19' 20 000 SEK. Det kändes inte bra att höra. Att priserna gått upp kan ju ha sina naturliga förklaringar. Leveranstiden visade sig vara mycket lång. Två båtar i månaden kunde de tillverka till oss. Jag tog en 'rövare'. Trots att jag inte har pengar, beställde jag 4 båtar. Detta eftersom man på ett förenklat sätt kan säga att Urak Lawoi har 4 bosättningar på Ko Lanta. Det blev en lång dag och sent i säng, men det kändes bra att ha fått tag på båtar.
Båtbyggaren och jag framför en av båtarna
Torsdagen den 10 februari
Nu börjar det hända saker... Jag reste hela dagen igår och kom fram i eftermiddags till Ko Lanta, en ö sydöst om Phuket. Traffade Pon Changman (Urak Lawoi som pratar engelska) meddetsamma. Vi har pratat i timmar... I morgon hyr vi bil, åker till fastlandet och beställer 4 båtar. Det är svårt att få fram båtar på Ko Lanta. Vad jag förstår saknas bl a material, eftersom så många bygger nya båtar nu. Pon säger att sedan Tsunamin är det så många journalister och TV som kommit för att skriva om 'sjönomaderna'. Men Urak Lawoi folket är lite försiktiga med mediakontakter. Det vill veta bakgrunden till varför de kommer. Mig känner de ju sen tidigare och dom litar på mig för jag har bott tillsammans med dem länge. Man kan kanske få hjälp genom mediauppbådet. Det är dom som har vassaste armbågar som får biståndet.
Spår efter tsunamin på Ko Lanta feb 2005
4 kommentarer:
I read your blog, and i thought it was rather cool. check out My Blog
Please Click Here to view it
Have a Great Day
I read over your blog, and i found it inquisitive, you may find My Blog interesting. My blog is just about my day to day life, as a park ranger. So please Click Here To Read My Blog
I read over your blog, and i found it inquisitive, you may find My Blog interesting. So please Click Here To Read My Blog
http://pennystockinvestment.blogspot.com
Get any Desired College Degree, In less then 2 weeks.
Call this number now 24 hours a day 7 days a week (413) 208-3069
Get these Degrees NOW!!!
"BA", "BSc", "MA", "MSc", "MBA", "PHD",
Get everything within 2 weeks.
100% verifiable, this is a real deal
Act now you owe it to your future.
(413) 208-3069 call now 24 hours a day, 7 days a week.
Post a Comment