onsdag, december 22, 2010

SUMATRA






Resan… Duami - Palembang

Har nyligen kommit tillbaks till Malacka från en utmanande resa i södra Sumatra. Den mest utmanande resa som jag någonsin gjort! Efter att ha skaffat Visum (kostar US $ 25) för att vistas i Indonesien i 30 dagar och växlat till mig 1, 5 miljoner Rupiah (vilket kan tyckas vara en ansenlig summa, men som i själva verket är 1200 kr) tog vi färjan från Malacca till Dumai i Sumatra. Jag var den enda västerlänning på den fullpackade båten av asiater.

För att göra en lång story kort; Jag hade sett fram emot den här resan till Sumatra väldigt länge. I flera år har jag haft som mål att resa dit. Som ressällskap hade jag med mig Hakim som jag träffade i Malacka för drygt ett år sedan (juni 2009). Vår första etapp på resan var att ta oss till Palembang för att medverka på Festival Kraton som anordnades för 7-e gången i Indonesien.

The first Kraton Nusantara festival was held in Yogyakarta (1995), the second in Cirebon, West Java (1997), the third in Tenggarong, East Kalimantan (2002), the fourth in Yogyakarta (2004) and the fifth in Solo, Central Java (2006), and the sixth in Manilo, Gowa, in 2008.

Initiativtagare till evenemanget är Sultanerna i Indonesien för att öka deras gemenskap och hålla liv i gamla traditioner. 155 Sultaner från Indonesien var representerade detta år. I marknadsföringen går att läsa att syftet är att stärka Indonesiens kultur och öka turism. Beträffande turister från väst var det endast jag och Judith Schlehe, Professor i socialantropologi från Freiburg University, Tyskland med sin dotter som närvarade.

Hakim och jag tillsammans med Judith Schlehe, professor i antropologi från Freiburg med dotter och Sultan Samu Samu VI from Maluku

Evenemanget utspelade sig 26-28 november i Palembang. Hakim och jag anlände dagen innan efter en fruktansvärd 21 timmars bussfärd från Pakenbaru på vägar som liknade mer en berg-och-dalbana med överraskande jättehål i körbanan där vägen plötsligt tog slut… ingen väggren och vägförbindelsen var enfilig hela färden! Vägarna var lindrigt sagt hemska! De var farliga! Utefter färden kunde vi se kraschade bilar som hade ställts upp som monument som varnade exempel vad som kunde hända om man inte körde försiktigt…

Vi hade köpt VIP-bussbiljetter från Pakenbaru som skulle ta oss till Palembang. Bussen skulle enligt marknadsföringen vara en Volvo och efter vår första etapp med bil från Dumai till Pakenbaru såg jag fram emot bussresan. Bilfärden till Pakenbaru, där vi vistades första natten, hade nämligen varit en gynnsam resa. Och det var alltså från Pakenbaru som vi nu vidare skulle färdas med nattbuss till Palembang. Volvo-bussen lyste dock med sin frånvaro.

Av liknande nattresor med buss från Hat Yai i Thailand till Kuala Lumpor i Malaysia, hade jag bara positiva upplevelser. Bussarna brukade vara av god standard och sköna att färdas i. Bättre än vad jag är van vid i Sverige. Bekväma säten att fälla bakåt med gott om utrymme för fötterna på fotpall.

Resan med buss från Pakenbaru startade kl. 15:00 på eftermiddagen och vi skulle vara framme morgonen därpå. En resa som skulle visa sig bli betydligt längre och mer komplicerad än vad vi kunnat föreställa oss! 21 timmar senare var vi framme! Bussen var en smärre chock för mig. Sätena gick inte att fällas ner och fotstöd var givetvis inte påfunnet. Mannen i sätet bakom mig satt med spypåse framför sig och spydde hela natten. En annan man som satt snett mittemot mig föll i golvet åtskilliga gånger under natten. Han delade säte med två andra passagerare och uppenbarligen räckte inte platsen till även till honom!

Omkörningarna var crazy. Livsfarliga helt enkelt! Att köra om i berg-och-dalbana när sikten är begränsad på enfilig väg utan väggren… Det är med livet på spel man blir buss- eller långtradarchaufför i detta land! För att lätta lite på stämningen släpptes en ung man med gitarr på bussen sena kvällen för att underhålla med sång och musik. Efter några uppskattade spelade låtar och bidrag från passagerarna, klev spelmannen av bussen för att hitta nya bussar och passagerare att underhålla.

Vägen som vi färdades på kantades med pipelines från det rika oljedistriktet i Sumatra. Vart tar olja pengarna vägen, när de inte används till att rusta upp till framkomliga vägar?

Till min förvåning var Hakim och jag de enda passagerare som klev av vid Palembang 12-tiden dagen därpå. Vi hade ingen aning om vart vi blivit avsläppta utanför Palembang. Chauffören ville inte sinka sig med att köra in i denna jättestad. Tur att det inte var mörkt! De övriga passagerare hade drygt ett dygn kvar att färdas vidare innan de skulle nå slutstationen Jakarta… Jag kunde bara önska dem Good Luck!

Efter denna resa var det som att komma till paradiset när vi checkade in på Grand Zuri Hotel, där registrering av festdeltagarna till Festival Kraton skulle ske. Hakim och jag var de första som skrev våra namn i gästboken.

Sultan Mahmud Badaruddin III från Palembang hälsar alla välkomna till den första Festival Kraton som någonsin anordnas på Sumatra


Presspådraget var stort bland alla 155 närvarande Sultaner...

Vi stannade sex nätter i Palembang och hade angenäma möten och konversationer med många av Sultanerna och deras familjemedlemmar. Det var en upplevelse för mig att se de olika traditionella dräkterna och utsmyckning från olika delar av Indonesien med underhållning av dans och musik från hela Indonesien. Männens kläder finner jag så mycket mer attraktiv, kreativ och färgsprakande än våra västerländska kostymer.


I Wikipedia går att läsa om Palembang: Palembang is one of the oldest cities in Indonesia with a lot of history as a capital of a maritime empire. Located on the Musi River banks on the east coast of southern Sumatra island, […] and a population of 1.441.500. Palembang is the second-largest city in Sumatra and the seventh-largest city in Indonesia.


Förutom allt firande och festande vad det innebar med Festival Kreton var det helt omöjligt att hitta i denna stad! En karta över staden var stört omöjligt att uppbringa (och skulle senare visa vara lika otillgängligt i varje stad över hela Suamtra). Det går att läsa i Wikipedia: Pelembang har valts som 1st place of the cleanest metropolitan city in Indonesia 2007, 2008, 2008 och 2010! Om detta är den renaste staden i Indonesien?! har jag mycket svårt att föreställa mig hur andra städer i Indonesien kan se ut.

Hakim och jag stannade några dagar extra i Palembang, efter det att festivalen var slut. I slutet av vår vistelse började vi få ”panik” hur vi skulle hitta en väg ut ur denna stad! Alla gäster till Festival Kreton hade nämligen åkt och det var bara vi två kvar. Hakim blev matförgiftad och fick tillbringa åtskillig tid på hotellrum. Han försökte kurera sig med diverse lokala indonesiska mediciner men dessa skulle bara förvärra hans tillstånd… under tiden kopplade jag av med diverse massage och ansiktsbehandlingar.. En timmas kroppsmassage kostade 50 000 Rp, d.v.s. 40 Skr. Jag hann med en hel del avslappnande men också painful treatments.



Resan går vidare norrut mot Jambi…

Så småningom hittade vi en buss som skulle ta oss till Jambi. Vi anlände efter skymning och hittade snabbt ett guesthouse, named Dalia. Hakim bad att få titta på rummen. Det var omöjligt att se rummen innan vi bokat, fick vi som besked.

Vad?! Men om det visar sig att rummet har kackerlackor? Undrade Hakim.

För att försäkra oss om att allt är i sin ordning följer personalen med för att låsa upp rummet. Vi hinner inte mer än öppna och tända i rummet förrän jag ser flera kackerlackor springa över sängen. Personalen drar undan överlakanet och schasar bort dem… Jag vägrar att sova i rummet. Finns det något annat rum? Ja det gör det. Vi går dit och personalen följer med. Här finns inga kackerlackor, men underlakanen är missfärgade av smuts. Eftersom det är sent och vi är trötta, bestämmer vi oss för att stanna ändå. Personalen byter lakan och vi är uppe tidigt dagen därpå. För att leta efter nytt boende. Vi hittar ett bra hotell med internet-anslutning! Ringer till mina döttrar Lisa och Ebba-Lotta. Inget svar hos Malin.

Målningarna på hantverk i Jaambi påminner om vår allmogemålning i Sverige...


...och båtarna som används på sjön i Jambi påminner om Siljans båtar i Dalarna!

Vi hittar ett modernt bageri med fräscht inspirerande bröd. Vi handlar mycket bröd och har snart funnit detta ställe som vårt nya favoritställa att handla bröd. Men varje dag som vi kommer ut därifrån överhopar tiggare oss och ber om pengar. Det är särskilt en ung pojke som är extra påflugen. Han ”dyker” på mig när han ser mig. Det känns lite läskigt.

Sista dagen innan vi reser från Jambi, går jag tidigt till bageriet för att handla bröd. Ser pojken sova på gatan vid skyltfönstret utanför bageriet. Benen är täckta av smuts där han ligger i T-shirt och shorts. Innan jag lämnar stället har jag köpt en kartong med bröd och lagt en slant i som jag ställer framför honom. Han märker ingenting – sover fortfarande djupt. Det gör mig så ont när jag ser honom sova där ute på gatan. Smutsig och hemlös. Han kanske är i 12-årsåldern. En pojke i hans ålder ska gå i skolan – inte förtjäna sitt uppehälle med tiggerier på gatan!

I Palembang var tiggeriet ännu värre! Det gick inte att sitta på någon av stans restauranger utefter Muse floden, utan att vi överöstes av tiggare eller försäljare eller musikanter som ville spela för oss. Vi hade inte en chans att prata ostört. Det var hela tiden någon som tiggde om pengar… Gamla människor, handikappade, barn eller så var de bara fattiga? Jag tog så illa vid mig att jag hade svårt att hålla tårarna tillbaks.


Tembilahan

Efter Jambi åkte vi vidare till Tembilahan. Där blev vi arresterade av polisen! Det var särskilt mig som de var misstänksam mot! Med mitt svenska pass. Vad gjorde jag i Sumatra? Vad hade jag för intresse att resa där? Det enda som Sverige verkade vara känt för i Sumatra är att Acehs separatist ledare Hasan Di Tiro som kämpat för ett självständigt Aceh från Indonesien levt i exil i Sverige. Han dog 3 juni 2010 kort efter det att han återfick Indonesiskt medborgarskap. Så småningom blev vi befriade av polisen och kunde återgå till Tembilahans gator, där vi blev vittne till en motor cykelolycka. Ett barn skadades. Lyckligtvis inte livsfarligt. Som naturligt är i denna del av världen, färdas hela familjen på en och samma MC.

Ett kärt minne från Tembilahan är ett bröllop som vi blev inbjudna till.


Bröllopsfest i Tembilahan


Bröllopssängen bäddad och klar


Vi besökte också Banjar People som är native people från Kalimantan (den Indonesiska delen av Borneo) som emigrerade till Sumatra då Holländarna försökte erövra deras område någon gång under 1800-talet fick jag berättat för mig.

Besök hos Banjar People i Tembilahan

Rengat

Alla hotell var fullbokade i Rengat när vi anlände efter endast 2 timmars bilfärd från Tembilahan. Det visade sig att government personal hade åkt till Rengat för att slutföra sina examensprov. Hotellen var bokade hela december ut! Lyckligtvis hittade vi så småningom rum i stans bästa hotell i utkanten av Rengat. Danu Raja Hotel. En till västerlänning bodde på hotellet. Han kom från Ungern och bodde i Jakarta, Indonesien sedan åtta år tillbaks tillsammans med fru och två barn. Han verkade förvånad över att se mig och ungraren var i Rengat som ansvarig för det broprojekt som snart skulle slutföras att linka samman stadens centrum över floden.

Rengat är den mest organiserade ort som jag hittills besökt i Indonesien. Det gick att promenera utan att känna rädsla att trilla ner i någon kloak, vilket annars är vanligt att ha vid jämna mellanrum på ”trottoarerna”.



I Rengat fick vi veta av lokalbefolkningen att det existerar en annan värld under den stora sjön. Vi fick också veta att det under 1940-talet hade varit en båtolycka med västerlänningar som hade färdats på floden. Båten hade kapsejsat och det påstås att andarna ”spökar” och ibland kan ses. De vilar fortfarande inte i frid. Vi såg dock inga andar under vår vistelse i Rengat. Vi fick också berättat att det var livsfarligt att simma i sjön utanför vårt hotell. Det var många som hade drunknat där, särskilt västerlänningar fick jag höra. Vad jag förstod är det en vattenvirvel som suger ner de badande i sjön.

Varning Hakim!

Simma inte i sjön om Du inte vill uppleva ett annat kungarike under sjön..


I Rengat började Hakim bli så trött på alla som försökt lura oss vid våra restaurangbesök i Indonesien. Det är sällan som restaurang notan varit förenlig med den utsatta menyns priser.


Vi hade dock börjat vänja oss att människor stoppade oss för att ta bilder med sina mobiltelefoner. Detta hände dagligen i Indonesien. Särskilt populärt verkade det vara att ta kort på vit person.



Picturetime!


Kubu People (the people of the forest)

Vi blev bekanta med Sri Amimah, poliskonstapel i Rengat. Hon hade många ”övernaturliga” historier att förtälja oss om området och erbjöd att arrangera en trip till Talang Mamak och Kubu People. Dessa grupper räknades som ursprungsbefolkning i området. Vad vi förstod var Talang Mamak mer anpassade till samhället och lever i sina stora plankhus i djungeln. Kubo People lever som nomader långt ute i djungeln.

Hakim och jag var spända inför resan! Vi hade hyrt bil och chaufför och Sri hade utfärdat särskilt tillstånd för oss att resa till detta otillgängliga område. I timmar körde vi mot djungeln. Vägarna var framkomliga tills vi kom till Batang Cencku. Där stannade vi vid polisstationen för att plocka upp två poliser som hade bättre kännedom i området och skulle föra oss till the Kubo People.

More is coming up..


Sri Amimah, poliskonstapel i Rengat och jag.





fredag, december 03, 2010

DALARNA och FILM ETNOGRAFI 2009-2010

Sommaren 2009 spenderades i Göteborg hos Ebba-Lotta med bl.a. midsommar- och födelsedagsfirande hos kusinerna Göran och Håkan med familjer. Hade sedan en fortsatt skön semester tillsammans med mina döttrar i Sverige i min lilla skrivarstuga vid havet i Ekenäs hos mina föräldrar.


MC-utflykt med dotter Malin till Öland

1 augusti gick flyttlasset till Falun i Dalarna. Mina döttrar Malin och Lisa hjälpte mig att flytta. Det var det nystartade masterprogrammet i filmetnografi på Högskolan Dalarna som lockat mig till denna del av Sverige. Aldrig tidigare hade jag besökt Dalarna och detta var ett ypperligt tillfälle att lära känna Dalahästens rike med ”traditionellt” midsommarfirande inkl. fiol- och folkmusik. Jag hade flyt som fick tag i en central liten etta som motsvarade mina krav på idealiskt boende i Falun - gångavstånd till centrum, järnvägsstationen och i anslutning till Mediahuset där jag skulle studera. För denna trivsamma lägenhet gav jag endast en hyra på 2000 kr i månaden! Perfekt, eftersom jag inte längre har rätt till fullt studiestöd vid studier.

Det bästa med utbildningen var de nya kamraterna! Anita, Samaneh, Johannes! Ray från Kina. Så mycket intressant som vi pratat om – och JA, jag kommer till Kina och tar dottern Lisa med mig när Du gifter Dig! Ismael, Fredrik, Annika och Ehsan och många fler.. Vår lärare Pelle – Du har varit suverän på att ställa upp för dina elever i ”tid och otid”. Sådant glömmer man aldrig! Många andra inspirerande lärare har vi haft såsom Johan Leide och Cecilia Mörner – som lämnat Dalarna för nya inspirerande arbetsuppgifter. Ninni, Sylvia och Totti, (lärare på Media programmet) som inte varit våra lärare på utbildning men ändå tagit er tid att ge feedback och intressera er för vad vi elever på filmetnografiska programmet håller på med. TACK ska Ni ha för den glädje och inspiration ni gett oss! Micke Gustavsson på Media Tack för goda råd och Ditt tålamod i redigeringsrummet att visa mig alla tekniska finesser! Marcia från Jamaica – du är beundransvärd som tagit upp din fritid för att renläsa våra uppsatser!! Förstår Högskolan Dalarna vilken personal de har?

Samaneh och Eshan, aldrig kommer jag att glömma den första tid som vi hade tillsammans – där vi spenderade dag som natt i redigeringsrummet för att klura ut hur redigering av film går till. Anita, du har varit helt otroligt fantastisk på att ordna med filmkvällar och middagar till oss på film etnografiska programmet! Vilken generositet du och din make Claes besitter i ert välkomnande hem! Ni är helt fantastiska! Johannes, utan Ditt engagemang skulle det inte blivit mycket klippt av min film! Ditt lugn och tålamod har varit extraordinärt!


Samaneh, Anita och Jag Juni 2010 i Falun

Det kändes svårt att säga upp min lägenhet till sista augusti 2010 och lämna många nya goda vänner. Men min tid i Dalarna var avslutad. Flyttlasset till Ekenäs i söder gick redan i mitten av augusti.

Samaneh hjälpte mig att flytta från Falun! Vilken styrka och energi denna kvinna besitter!

Oväntade saker inträffade dock och jag var snart tillbaks i Falun för att hysa in mig hos Samaneh i ett studentrum där 15 elever var inackorderade i en korridor. Intressant att leva korridors- och studentliv. Det har jag inte upplevt sedan tidiga -80-talet vid mina ekonomistudier på Växjö universitet. Förändringar har skett sedan dess. Framförallt beträffande nationaliteter. Vad jag minns träffade jag aldrig på några internationella studenter på 80-talet i Växjö. Här i Dalarna 2010 är det helt annorlunda. Av 15 studenter på en korridor var endast tre stycken svenskar och då var en av dem en invandrad turk! De gästande studenterna kom bl.a. från Tyskland, Spanien, Portugal, Italien, Iran m.m.

Lottas sängplats i Samaneh's studentrum under en månad i Falun hösten 2010

Samaneh hade ordnat en extasäng till mig i sitt studentrum. I nästan en månad bodde vi två personer i ett litet rum. Jag STORTRIVDES! Blev bortskämd med Iransk god mat! Samaneh är en fantastisk kock!

fredag, november 12, 2010

Sommaren 2009




20 oktober 2010 skrev Lotta:

JÄTTEKÖLDPADDOR I MALAYISA

Det är LÄNGE sedan som jag skrev i min blogg. Det har givetvis hänt mycket på 16 månader. Sommaren 2009 reste jag runt i Malaysia. Jag jobbade bl.a. på Pusat Santuari Penyu Ma’ Daerah Turtle Sanctuary Centre i Malaysia för att rädda jättesköldpaddor. Bodde där tillsammans med Meike från Berlin. Vi hade en fantastisk tid tillsammans. Stranden låg öde utom någon som helst bebyggelse i närheten förutom det lilla annex som fanns tillgängligt för oss i anslutning av stranden. Det var mestadels unga grabbar från Malaysia som jobbade med att bevara detta utrotningshotade havsdjur. Trots att Meike och jag hade tillgång till tak över huvudet föredrog vi att sova på stranden under bar himmel och patrullera efter sköldpaddorna på natten. Det var en mäktig upplevelse att sitta alldeles stilla på stranden i den bäckmörka natten med upplyst stjärnklar himmel och se en jättesköldpadda komma gående upp från havet. Vid ett tillfälle kom en jättesköldpadda för att gräva ner sina ägg precis där jag satt. Jag var tvungen att flytta på mig för att inte själv ramla ner i det stora hål som honan grävt. När hon lagt sina ägg och i sakta mak återvänt ut i havets mörker, var Meikes och min uppgift att gräva fram äggen och sedan gräva ner dem i säkerhet bakom inlåst stängsel. Vi skulle rädda de okläckta ungarna från att bli uppätna av andra djur eller plundring – äggen anses nämligen som en delikatess att äta. Äggen förvaras bakom lås och bom tills det är dags för kläckning. Jättesköldpaddsungarna är världens sötaste när de gräver upp sig ur sanden som nykläckta. Inprogrammerade rusar de genast ner mot havet. Deras små kroppar rör sig förvånansvärt snabbt i jämförelse med deras gigantiska vuxna mammor. Visste ni att jättesköldpaddorna endast återvänder och lägger ägg på den strand där de en gång föddes och med tanke på att denna plats måste vara ostörd kan man förstå VARFÖR jättesköldpaddorna helt utrotats under kort tid på en av våra populäraste turistparadisöar – Ko Lanta i Thailand.


MALACKA

En annan favoritplats för mig i Malaysia är Malacka. Jag älskar denna handelsstad med historiska vindslag från olika epoker och olika delar av världen. Visste Ni att havsnomaderna Orang Laut spelade en central roll i Melakka fram till 1600-talet? De jobbade som sultanens högra hand och styrde över havet och dess gränser. Jag bodde på ett trevligt guesthouse nära centrum där jag hade gångavstånd till allt. Jag är inte så mycket för att gå på museum. MEN i Malacka blev jag en ”museum-freak”. Hela dagar gick jag på museum – för att jag tyckte det var intressant och roligt. Jag ville inte missa någonting! Visste ni att det var i Malacka som Islam gjorde sin entré i Sydostasien och sedan därifrån spred sig till denna del av världen? Det var intressant att se hur många olika religioner som öppet praktiseras i Malacka.

Ett hindu-tempel kunde ligga granne med en moské som i sin tur låg granne med ett kinesiskt tempel. Det fanns många olika kristna samfund – både katolska och frikyrkor.


I Malacka träffade jag Hakim. En ekonom som nyligen sålt sitt hus i Singapore för att flytta till Canada. Hans specialintressen var historia och sociologi och vi hade mycket att prata om. En av de första Orang Laut (havsnomader) som nämns vid namn i Singapore är just med namnet Hakim i början av 1800-talet innan engelsmännen i samförstånd med Holländarna lyckades ”skrämma” Orang Laut från Singapore eller tvinga dem att integrera med det nya samhället.